Tim’s Vermeer

Handling: En skäggig liten messerschmitt som byggt miniräknare från scratch sedan han gick i blöjor, bestämmer sig för att sätta den holländska konstnären Johannes Vermeer ordentligt på plats. Tim Jenison som den hårige lille douchékrämen egentligen heter, tror nämligen att 1600-tals geniet var en fabulant, en opportunistisk posör och en vidrig lögnare. Beviset för dessa ganska magstarka anklagelser är att tavlorna som den mystiske målaren komponerat ihop och som ropas in för flera miljoners miljarders på konstauktioner världen över, är på tok för snygga och briljanta för sin tid. Ljussättningen är så där läskigt fläckfri och med tanke på att fotoapparater så som den “obskyra kameran” fanns tillgänglig på marknaden just under denna epok anar Tim ugglor i den nederländska mossan. Timpan som dessutom är dödligt allergisk mot talesätten “låt lagt kort ligga”, “väck inte den björn som sover” och “ifrågasätt aldrig gamla benelux-kändisar” spenderar därför all vaken tid på att fundera, kontemplera och brainstorma skiten ut den här konstnärliga konspirationsteorin tills han en dag börjar lägga ihop pusselbitarna. Med hjälp av några minst lika missunsamma europeiska konstdetektiver kommer han fram till att lögnhalsen Vermeer måste ha använt sig av mörkläggningsrum, slipade linser, konkava speglar och kanske till och med av silvertejp för att skapa sina utomjordiska mästerverk. Några handfasta bevis i form av dokument, vittnesmål eller kodak-kvitton finns dock inte att tillgå, så Tim bestämmer sig för att prova metoden helt på egen hand. Om han – en fumlig och tjockfingrad nybörjare i måleriets ädla konst – kan knåpa ihop en magisk liten kopia av en Vermeer borde väl teorin i alla fall bära lite tyngd? Först måste han dock bygga upp Vermeers konstateljé från grunden, utan hjälp av kamerateam, hjälphänder eller proffs. En äkta besserwisser sköter nämligen allt sånt själv.

Omdöme: Jag skulle kunna använda detta utrymma för att föra ett nyanserat och tillbakalutat resonemang om skärningspunkten mellan konst och teknik. Kultur och matematik. Målandets utlämnande och genomborrande funktion i förhållande till fotografiets statiska och reproducerbara dito. Jag hade kunnat slänga fram övertygande argument som förklarar att konst bör produceras på ett visst sätt för att överhuvudtaget kallas artistiskt – det tycker i alla fall kulturkofta A men även rödvinstant B. Jag hade därefter kunnat vända på kuttingen och hävdat att tekniken har en självklar plats inom kulturen – det säger i alla fall IT-designer C och PR-skägg D. Givetvis hade jag också kunnat köra den vanliga genomgången av filmen och pekat på orginaliteten hos vår skäggiga huvudpersonen, flikat in några rader om Penn & Tellers inblandning, sagt några ord om klippningen, förtexternas typsnitt och dokumentärens övergripande dramaturgi. Jag hade också kunnat dra långsökta paralleller till andra dokumentärer inom samma genre och pekat på gemensamma nämnare men även fokuserat på de avvikande skillnaderna. Ingenting av detta kommer dock att hända denna sena måndagskväll utan istället vill jag låna ett par rader från en av vår tids absolut bästa böcker – SCUM-manifestet. Aldrig har ett utdrag från en bok varit mer passande, mer talande för ett annat samtida verk än följande stycke från Valerie Solanas briljanta bok. Se först filmen. Förundras, imponeras eller bli upprörd. Läs sedan följande rader sakta och tänk igenom filmupplevelsen på nytt. Så här skriver Valerie på sidan 33 i sitt mästerverk från 1968: “Mannens största glädje i livet – så långt nu den spände, dystre mannen nu någonsin kan sägas glädjas av någonting – är att avslöja andra. Det spelar inte så stor roll vad de avslöjas som, så länge som de avslöjas. Det flyttar uppmärksamheten från honom själv. ” 

3spaceIMDb-iconpiratelogo3

Next Goal Wins

Handling: När fotbollslandslaget för Amerikanska Samoa förlorar en VM-kvalmatch mot Australien med 31-0 i slutet av 2001, börjar putslustiga journalister världen över att tugga fradga och fila på sina snyggaste “stolpe ut”-rubriker. Det senaste scoopet om att Kim Jong Ill åkt karuseller på Disneyland, att en dövstum pojke löst en Rubiks kub på 45 sekunder eller att ryska forskare äntligen designat en talande vodkaflaska får vänta, nu gäller det att vässa den sarkastiska pennan och skriva något riktigt dräpande om den största och mest pinsamma fotbollsförlusten i VM-kvalets historia. För de förslustvana men känsliga landslagsspelarna är det däremot ingen munter historia. De upplever att de har svikit sig själva, sin familj, landets 65000 fotbollstokiga invånare och inom kort har de flesta spelarna också kastat skorna på hyllan i ren frustration. Tio år senare står landslaget inför ytterligare ett kval, denna gång till fotbolls-VM i Brasilien och situationen är nästan ännu mer panikartad nu. Laget ligger kvar, sist på världsrankingen och har inte gjort mål i något officiellt sammanhang på över 17 år. Fotboll blir dock lite roligare om man inte bara behöver hämta upp bollen ur sitt egna mål, så en sprallig men sträng holländare som tränat typ Burkina Fasos ungdomslandslag flygs in för att få lite ordning i leden och styra upp de kaosartade träningarna. Att några koner välts omkull och att långskotten ibland träffar några lågt flygande tranor är dock förståeligt, laget består av ett gäng djupt troende amatörtrixare med både tre och fyra jobb vid sidan om sportbollandet. Till en början gillar de naturligt nog inte heller den burdusa boern speciellt mycket, men de vänjer sig ändå förhållandevis snabbt vid hans hetsiga och skrikiga ledarstil. Han kör på det vanliga Mighty Ducks-snacket om vikten av att aldrig vika ner sig, att jobba för varandra och att sätta hårt mot hårt, men trots att klyschorna haglar som ris på Uncle Bens bröllop, lyckas han få igång träbenen, snedträffarna och de små rundningskonerna förvånansvärt bra. Det är dock en sak att klara av tio trixningar på träningen, att klara av två, tre passar inom laget när det bara är på skoj och en helt annan fotbollsfemma när det är på blodigt kval-allvar och stornationer som Tonga och Cooköarna står för motståndet.

Omdöme: Låt dig inte luras av att stillbilden till youtube-trailern ser ut som omslaget till “Engelska A”-boken du hade på mellanstadiet eller bli blasé för att fotboll inte är din kopp av té, det här är en briljant dokumentär på så många plan att Inceptions fyrdimensionella metasnurr känns både platt och livlöst. Till att börja med handlar filmen för en gångs skull om människor som älskar något så sjukt innerligt, trots att de är helt värdelösa på sysslan i fråga. Bortsett från Best Worst Movie och möjligtvis också Fuck For Forest är det en raritet för dokumentärer i allmänhet och för filmerna här på hemsidan i synnerhet. Annars är det liksom dokumentärfilmernas standardmall – att belysa en populär företeelse eller aktivitet genom att följa grenens bästa och mest fulländade utövare och sen smeta ut det över 90 minuter plus eftertext. Förutom denna ovanliga dimension får vi också lära känna transpersonen Johny / Jaiya som är en grym fotbollsspelare och förgyller dokumentären på ett maffigt sätt. Det faktum att ögruppen erkänner tre kön – fa’afafine förutom de vanliga två – tillsammans med lagkamraternas, tränarnas och öbefolkningens totala obryddhet över Jaiyas könstillhörighet är upplyftande med tanke på hur mycket hat, ilska och våld som riktas mot transpersoner i vår del av världen. För det tredje är filmen brutalt snyggt komponerad. Musikvalen, klippningen, tempot, grafiken – allt samspelar som ett väloljat maskineri och emellanåt känner man sig nästan utnyttjad för man gråter på exakt det ställe som de lömska och skickliga dokumentärfilmarna vill, skrattar som på beställning i nästa stund och sitter med andan i halsgropen i ett tredje moment. Det gör dock ingenting för resan som man slussas in i är mer magisk och hissnande än en svampinducerad tripp på Alladins matta någonsin kan vara och förutom det skickliga hantverket ska filmens deltagare också ha en stor eloge. Redan nämnda Jaiya är som sagt briljant, den holländska tränaren är skrikig men underbar, målvakten borde bli helgonförklarad och den ordinarie tränaren är så skör och känslig att det är rent rörande. När denna fenomenala film släpps på DVD, säljs till SVT eller går upp på biograferna vill jag därför att ni lovar mig att ni tittar på den, om och om igen. Okej? Okej.

3spaceIMDb-icon

The Girl Who Talked To Dolphins

Handling: Någon gång i mitten av 60-talet öppnar en sidbenad och hövlig forskare ett delfinsanatorium på ön Saint Thomas. Hans ambition är att studera dessa havets hovnarrar och tillika heliuminhalerare på riktigt nära håll för att förstå deras ettriga och utomjordiska midi-språk och få en bättre inblick i vad tvserien Flipper egentligen går ut på. Till sin assistens har han en sprallig liten veterinär, en handfull allvarsamma zoologer och inte minst Margaret, en äventyrslysten och glad 20-åring som tröttnat på sina högskolestudier och istället vill addera lite Piffi Allkrydda till sitt inrutade öliv. Till en början följer den förhoppningsvis banbrytande forskningen också de vanliga men spännande empiri-stigarna och det är framför allt delfinernas interaktion med varandra som är av intresse. Men när den hövliga forskaren börjar självinjecera LSD (allt för den fortsatta forskningen givetvis!), klä sig i batiktröjor och lyssna på The Mamas and the Papas tar studien en lurig och något oväntad riktning. Att knäcka delfintugget är ju lite som att dekryptera och hitta någon som helst form av logik i undervattensversionen av Scatman’s World – så den nya taktiken går istället ut på att de flasknosade små liven ska lära sig engelska och då gärna självständighetsdeklarationen eller åtminstone de första verserna av nationalsången. Med färgglada bollar, tonvis med fiskgodis och lite kreativ klown make-up som pavlovskt lockbete, tycks det också som att delfinen Peter lyckas joddla fram siffran tre/uttrycket “surfs up” – i alla fall en gång på tusen och om du frikostligt räknar med gurglingarna. Huruvida “Pidde” faktiskt vet vad han säger är ytterst oklart, men när forskarvärldens svar på Hunter S. Thompson bestämmer sig för att dela med sig av sin nyfunna sinnesalternerande drog till de redan något dampiga delfinerna, samtidigt som Margarets relation till Peter börjar bli närma sig tidelagshållet, är det i alla fall glasklart att en av tidernas största vetenskapliga fiaskon är på väg att urarta fullkomligt.

Omdöme: Oavsett om du hellre titulerar dig själv en späckhuggar-tjej, en sjölejon-gubbe eller en sjöstjärne-tant och aldrig skulle få för dig att kalla dig en hardcore delfinentusiast kommer du hitta pärlor i detta ostron till dokumentärfilm. Den första lilla trudelutt jag som skribent/metaforisk näck vill upplysa dig om är att filmen utspelar sig i en tid då forskningsvärlden är full av helhjärtad upptäckarglädje, renodlad dumdristighet och ogenomtänkta och galna upptåg. Inga av dagens cyniska brasklappar eller den nästan paralyserande respekten gentemot forskarkonsensus går att hitta, utan vetenskapmännen och -kvinnorna bara gasar på och gör det dessutom med ganska halsbrytande ambitioner. “Ska vi ta och knäcka den här lilla nöten med bristfällig mellanartskommunkation innan fikarasten, Gun-Britt?” – “Bra idé, Gösta, men borde vi inte också skapa ett tillhörande kodsystem och ett nytt periodisk system när vi ändå har ångan uppe?” Den andra låten jag vill gnola fram på min lilla violin och locka ner dig med i ån, är mängden oväntade vändningar den här filmen bjuder på. Du tror att du sitter och kollar på en helt vanlig djurdokumentär när gamla konspiratoriska och nyvakna UFO-forskare från NASA dyker upp. Konstigt tänker du, men okej jag fattar kopplingen och relevansen. Du slappnar av i din numera helt söndertrasade sackosäck och Jeff Bridges – hela världens “The Dude” poppar upp och snicksnackar lite. Jaja, du köper även hans medverkan och så där fortsätter det. Oavsett vilka sjuka ingredienser BBC-teamet väljer att slänga ner på denna ostrontallrik, vräker du i dig av härligheterna och ber hela tiden om mer. Och för er som jobbar med ett taskigt och korrupt korttidsminne eller helt enkelt inte besöker sidan lika slaviskt som jag skulle vilja, kan jag nämna att detta är den andra dokumentärfilmen från det anrika BBC som hämtat inspiration från Stieg Larsson andra milleniebok. Den första filmen som dök upp här på bloggen heter “The woman who woke up chinese” och är också en fantastisk berättelse.

3spacepiratelogo3youtubelogo

 

Make Believe

Handling: Femton deprimerade tonåringar med grova Joe Labero-komplex tävlar om vem som är mest exalterad över att tvinga ner kaniner i trollkarlshattar, gömma böjda ess i rockärmen eller tejpa fast vettskrämda duvor i innerfickan. Den “magiker” som har lagt ner mest tid på att förfina sina “illusioner” och dessutom valt ut den snyggaste och mest spektakulära “glittrig skjorta, matchande fedora”-combon kommer att roffa åt sig en nätt liten check på 10 000 dollars och rätten att skjuta skjortärms-konfetti i ögonen på de fjorton förlorarna. Det skadar givetvis inte ha stenkoll på Europe’s tidiga plattor för att öka på vinstmöjligheterna och att nämna för dommarna, lite i förbifarten sådär, att Siegfried och Roy minsann inte var några suspekta, solariebrända hockeyfrillor utan två rekorderliga föredömmen att beundra och forma sina liv efter ska absolut inte underskattas. Domarna som av egen erfarenhet vet vad som krävs för att hantera ett trollkarlsliv är nämligen extremt hårda i sin bedömning och tittar inte bara på fingerfärdighet och förmågan att skapa falska sinnesintryck. Lika viktigt är det att de tävlande har en abnorm utstrålning som framförallt ger signaler om att de en dag kan hantera att vakna upp ensamma på ett sunkigt hotellrum utanför Las Vegas någonstnas, med duvskit på hela balkongen och kortlekar, silkesdukar och pingpongbollar i varje litet skrymsle och vrå. Det finns många starka kandidater som i alla fall på pappret inte ska behöva livnära sig genom att underhålla sockerspattiga 5-åringar på barnkalas efter karriärens slut. Frågan är bara om det är den japanska naturkraften, den sydafrikanska duon eller den självsäkra helylle-amerikanen som trollbinder publiken och tar med sig det guldlackerade trollspöt hem.

Omdöme: Min relation till “illusionister”, “trollkarlar” och “kortlekskännare” har alltid varit av en ansträngd art. Visst, när jag var 5 år och ännu inte utvecklat ett kritisk och logiskt förhållningssätt till omvärlden och tyckte att pannkakor och kaviar var en lysande idé, så kunde jag fascineras över att min morbror trollade fram femtioöringar ur mina smutsiga små öron. Men med åren har jag lärt mig att dessa människor är bland de mest manipulerande, bekräftelsehungriga och läskiga individer du kan ha oturen att springa på. Jag säger inte att de fortfarande kan lura upp mig på läktaren ibland, att jag precis som alla andra också blir nyfiken på hur skiten går till, men trånandet efter beundran tillsammans med den falska ödmjukheten lägger sig som en blöt, nerkissad filt över allt det roliga och förstör helhetsupplevelsen. Så varför tittade jag då på den här dokumentären? Svaret är att douchigheten hos dessa trollande ungdomar inte har blommat ut för fullt ännu. Trots att det är lätt enerverande att varje person som blir intervjuad samtidigt sitter och fipplar med en kortlek, har de lyckligtvis inte skaffat en soulpatch än, köpt en läderjacka eller slingat sitt hår. En annan aspekt av att det är tonåringar och inte frånskilda 35-åringar som underhåller oss med sin trollerlåda är att misstag fortfarande kan inträffa. Tittar du på en föreställning av en rutinerad illusionist kommer hen aldrig att göra bort sig. Visst, en gång vart trettionde år är det en vit tiger som inte längre pallar med tristessen, men förutom det är misstagen få. När dessa nervösa kids stegar ut på scen, med en puls på 230 och handsvetten forsande kan vad som helst hända. Det tillsammans med den amerikanska deltagaren Derek, som drömmer om att en dag bli asiat, gör detta till en mysig och magisk dokumentär.

2space

Zidane

Handling: En regnig lördagskväll hösten 2005 riggar ett dokumentärfilmscrew upp 17 HD-kameror på Santiago Bernabéu stadion i Madrid. I fokus står Zinedine Zidane, en halvflint fransman som är extremt bra på att joxa med trasan, som aldrig haft några tecken på träben och som i förhållande till Carews apelsinkonster och Zlatans fejkade tuggummiakrobatik, behärskar ett saltkorn. Trots att “Zizou” är på väg att hänga upp sin patenterade “wife beater” på hyllan, har han ett par matcher kvar i kroppen innan han ska låta sig provoceras av Mazeratti i VM-finalen 2006 och bli “Skalle-Per” med sportbollsfantaster över hela världen. Matchen vi får följa spelas mot Valencialaget Villareal och förutom den brutala inramningen som 80 000 sangriafyllda spanjorer alltid kommer att skapa, får vi även se hur fotbollsspelaren med det mest superhjältekompatibla namnet någonsin rättar till sina strumpor, hur han lobbar i väg majestätisk loska efter majestätisk loska och hur han förolämpar domaren till tårar. Varenda liten gest, varje bollkontakt och samtliga små ord han muttrar fram registreras av kamerorna som följer honom som några paranoida små hökar. Givetvis är det bara de bästa vinklarna och de smaskigaste förolämpningarna som kommer med och för att lätta upp stämningen ytterligare för de tittare som inte följt fotbollskväll sen 98′, har de lagt ner enormt mycket krut på efterarbetet. Det skotska superbandet Mogwaï bjussar på soundtracket, ljudbilden är olagligt snygg och som om två halvlekar inte vore nog, kryddas produktionen med några abstrakta, tankeväckande haikudikter från huvudpersonen själv – Mr. Dubbel-Zäta.

Omdöme: Å ena sidan frestas jag av att låta er fotbollshatande sportbollsbojkottare få ett fripass den här gången, att jag bjuder er på ett litet “komma ut ur fängelset”-kort och så ses vi istället vid nästa uppdatering här på bloggen. Jag är ju ingen ondsint människa, jag brukar inte heller plåga min omgivning med mer oönskade aktiviteter än vad mitt ego kräver, men just den här gången tycker jag gott att ni kan stanna kvar och i alla fall överväga att se filmen. För å andra sidan är den här filmupplevelsen perfekt för alla er som a) har en koncentrationsförmåga med en maxkapacitet på 15 minuter, b) lider av stressmage eller c) hatar allt vad professionell sport står för. Vi får ta del av hela matchen (90 minuter + haikudikter), rollbesättningen är ganska skral (Roberto Carlos och David Beckham dyker upp i några av de mest minnesvärda birollerna, men annars är det den flintskallige fransmannen som står för fiolerna) och det dramaturgiska tempot är emellanåt nattvard för pensionärer-långsamt. Den här filmen är alltså det optimala lackmustestet för att se om du måste slipa på din förmåga att fokusera, om du behöver äta mer fullkornspasta eller om du faktiskt gillar den här redigerade versionen av “drama-fotboll”. Fördelarna är nämligen många. Under stundom är stämningen magisk, vi kommer galet nära ZZ och vi blir dessutom bjudna på det totala spektrat av en fotbollsspelares känsloregister: munklik koncentration, spottsugen, enorm dommar-ilska, spottsugen, hörnflaggsbusig, spottsugen, spottsugen och så slutligen dra på sig rött kort-galen. Nackdelar finns det också, men jag tänker inte bjuda på dem med risk för att skrämma bort de läsare som oturligt nog glömde gympapåsen hemma under hela grundskoletiden.


3space

American Shopper

Handling: En kepsbärande flint med spralliga ben och en jävla massa företagsanda har tröttnar på det inrutade livet som försäkringsrådgivare och bestämmer sig därför för att skapa en sprillans ny sport. Det är lättare sagt än gjort och med tanke på att curling, dressyr och kaninhoppning redan existerar, står han inför en sjukt marig uppgift. Någonting som verkligen ligger i tiden är ju dock att konsumera tänker han – folk köper skitprodukter i allmänhet och matvaror i synnerhet så varför inte ta sin utgångspunkt där? Han bestämmer sig för att hitta på sporten “aisling”, som på svenska skulle kunna heta något i stil med “kundvagnsåkning” eller “ica-balett” och lyckas på nått mirakulöst sätt att övertala 75 köpglada konsumenter att ställa upp. Reglerna är simpla. Det gäller att plocka på sig 15 varor på tre minuter på ett kreativt och lite halvflummigt sätt och ett dommarteam bestående av fem svettiga män bedömmer sedan de tävlande utifrån tre kategorier: “Utstrålning”, “Kundvagnsflair” och “Konsumentuppförande” (någon slags fairplay-pryl för att stävja obscena gester i frysdisken och regelrätta sabotage i fruktavdelningen). Högst poäng vinner och den lycklige räven får med sig 10 000 $ hem. Det är mycket deg för en person som har “shoppande på lågprisvaruhus” som primärt fritidsintresse och de tävlande är beredda att gå över lik för att kamma hem bucklan. Ska det bli den förtidspensionerade busschaffören som tar hem det, den 8-åriga flickan, den arbetslösa skådespelaren eller den före detta skönhetsdrottningen? Spänningen är onödogt olidlig när den initiativtagande kepsen greppar tag i högtalartelefonen, harklar sig och säger: “Kan de tävlande komma till kassa två? Det första mästerskapet i kundvagnsfoxtrot är redo att kicka igång.”

Omdöme: När jag slog mig ner i min numer halvfulla saccosäck, hällde ut ett berg chips över min bröstkorg och drog av mig mina mockasiner, tänkte jag att jag skulle få se en samling köpcenterzombies flamsa runt med röd-vit-blåa bandanas och försöka sälja mig den amerikanska drömmen. Och visst, det finns ett visst mått av köphysteria, flera av de tävlande är stolta vapenägare och för er som kom för att höra de politiska diskussionerna om konsumtionssamhällets påverkan på samhälle och individ gör sig icke besvär. Men trots att själva inramningen är tveksam, att grundvalarna för sporten är lite väl kommersiella, gillar jag ändå den här filmen som in i bomben. För det första är det inte bara vita, uttråkade medelklassmän som ställer upp, för det andra gillar jag sporten på riktigt och för det tredje är deltagarna så fina och levnadsglada människor att jag tvingas dra ner persiennerna efter halva visningen för att dölja mina tårar. Den 8-åriga tjejen som tävlar för att hedra sin badass mormor och kör peruk, charleton-dans och hela baletten är en guldklimp som förtjänar sin egna lilla HBO-special. Mustaschen med pilotbrillorna som har inrett hela sitt hus med vinster han vunnit genom att skicka in tävlingskuponger är så laidback och trevlig att alla mina cyniska ambitioner jag hade med mig ner i saccosäcken försvinner på två röda. Och fine, du kan säkert hitta fel med sporten, det finns kanske ändringar du skulle vilja göra, små justeringar som hade förändrat allt, men handen på hjärtat – när var senaste gången DU hittade på en helt ny sport? Nä, tänkte väl det.

3space

The Final Member

Handling: När den entusiastiska ägaren till Islands fallosmuseum har samlat ihop ett penisexemplar av varje existerande däggdjur, inser han att det fortfarande fattas en viktig pusselbit för att kollektionen ska betraktas som komplett. Under de 43 år som snoppexpeditionen har ägt rum, har han legat i som en liten pungråtta och samlat ihop rävars, koalabjörnars och kaskelotvalars stolta medlemmar, men han har aldrig lyckats få tag på den där riktiga dyrgripen: den mänskliga manslemmen. Då Sigurdur “Siggi” Hjartarson börjar bli lite gammal och sliten av allt penispolerande är det därför hög tid att göra en sista ordentlig kraftansträngning för att få tag på den där jävla människokuken och som en blixt från klar himmel dyker två kandidater upp som mer än gärna offrar både liv och (mans)lem för den historiska och viktiga samlingen. Den första frivilliga är den 96-årige Páll Arason, en självutnämnd kvinnotjusare som levt det hårda isländska expeditionslivet och som inte är rädd för att framhäva sina många och goda sidor. Den andra galningen att erbjuda sin penis på en liten ostbricka är den 53-årige amerikanen Tom Mitchell, en svettig och hetsig patriot som döpt om sitt lilla ormöga till “Elmo” och som redan har en avgjutning klar när “Siggi” ber om en.. På pappret borde ju den isländska kvinnokarlen Páll lätt som en plätt, ta hem segern om att bli den första i världen att ställa ut sin penis – han börjar ju trots allt närma sig tresiffriga tal – men då har man glömt bort en väldigt viktig faktor. Tom, den excentriske jänkaren, kan nämligen tänka sig att hugga av sig sin tama huggorm redan idag. En snoppmätartävling i dubbel bemärkelse blossar upp och den stackars “Siggi” som bara vill ha lite hederlig kuk till sitt museum känner sig allt mer pressad. När den gamle charmanta upptäckaren börjar gnälla om att “saker och ting” faktiskt krymper på gamla dar och därmed eventuellt vill dra tillbaka sitt doneringslöfte, samtidigt som Tom blir allt mer manisk i sin jakt efter förstaplatsen (amerikansk flagga intatuerad på penis? check! byggt sin egen penisdisplay? check! ringt in italienskt penis-konservatoriumexpert? checkelicheck!) börjar “Siggi” fråga sig om det verkligen är värt allt slit eller om han bara ska gå och sätta sig i en gejser och lyssna på Sigur Rós.

Omdöme: Den här lilla guldklimpen till film börjar väldigt seriöst. Anslaget visar med all önskvärd tydlighet att de som kom för att få sig ett gott skratt på bekostnad av de stolliga islänningarna har kommit till helt fel matinévisning. Det är storslaget prat om historiska landvinningar, den biologiska forskningen kommer aldrig mer bli sig lik och det går att ana nobelpris-spekulationer om man lyssnar jävligt noga. Den store professorn Sigurdur Hjartarson presenteras som en seriös och ödmjuk vetenskapsman med stora visioner för mänskligheten och ingenstans ser man några tecken på att detta ska komma att utvecklas till en fullkomligt dåraktig film om tre gubbar som tävlar i vem som kan bli av med sin penis först. Till en början irriterar jag mig över förvandlingen från knastertorr biologifilm till knasig pilsnerrulle – jag hade förlikat mig med tanken om att detta skulle bli en seriös dokumentärfilmstisdag – men jag ändrar snabbt inställning. Den svettiga amerikanen Tom är nämligen så obehaglig, så socialt missanpassad och så urbota ensam att jag kan inte vända bort blicken hur mycket jag än försöker. Att han endast får en tredjedel av filmens utrymme är snudd på rättsskandal och jag funderar på att skriva ett passionerat mail till Nat Geo eller Discovery Channel för att be om minst fem närgångna säsonger om denna gåta till man. Jag tänker inte avslöja för mycket om “tokiga Tom” då filmens styrka ligger just i överraskningsmomenten han bjuder på, men om jag ska ge er en liten julklapp ni får öppna innan Kalle Anka börjar är det följande rebus: “Abraham Lincolns skägg + penis + bild + Siggis mail”. Avslutningsvis vill jag bara nämna att det bjuds på några söta rävar under filmens gång. Så om du älskar dokumentärer om penisar OCH rävar är detta alltså din lyckliga dag. Gillar du däremot bara en av kategorierna är det också en helt okej tid att vara vid liv.

3space

Eat The Sun

Handling: En fastande indier slår den västerländska medicinen med häpnad när han klarar sig utan fast föda i otroliga 441 dagar. Hemligheten enligt den flintskallige och föreläsningssugna Hira Ratan Manek (eller HRM som han också kallar sig på MSN Messenger) är att “äta solljus” i exakt 44 minuter om dagen, sen fixar den lilla kroppen resten. Inga Happy Meals är alltså nödvändiga, ingen ölkorv behövs och att trycka i sig några proteindryker på väg hem från gymmet är det inte ens tal om för den som väljer den buddistiska solariedieten. En misslyckad backhoppnings-brat vid namn Mason blir tillsammans med ett hundratal andra lättpåverkade flockdjur, eld och lågor över den indiske solgudens insikter och bestämmer sig för att testa sina fysiologiska gränser i allmänhet och sina näthinnors styrka i synnerhet. Men precis som för alla andra andliga och ängsliga små sökare, tappar Mason sin övertygelse emellanåt och beger sig därför ut på en “sungazing”-turné för att diskutera saken med likasinnade soldyrkare. En del av solstollarna – den mormonska trebarnspappan till exempel eller den taniga tyngdlyftaren eller den isolerade gässgubben – ser inga som helst problem med att stirra in solen en halvtimme om dagen utan ser idel fördelar med att leka arga leken med ett enormt brinnande gasklot. De påstår att de går ner i vikt, får bättre syn, inte längre behöver värma upp några fryspizzor, har större sexlust, besitter ett studsigare spenst i steget osv osv. Den enda nackdelen de halvt kan skriva under på är att det blir outhärdligt att umgås med människor som ännu inte sett ljuset (i dubbel bemärkelse). Den andra fallangen som Mason stöter på under sitt “fun in the sun”-äventyr tillhör mer det vetenskapliga fältet och ställer sig naturligt nog lite mer skeptiska till hela projektet. När ett par bekymrade ögonläkare hittar allvarliga skador på Masons hornhinnor samtidigt som HRM blir fotograferad med sitt långa vita skägg nerkört i en “all you can eat”-buffé, tas den solbrända versionen av Janne Boklöv fullständigt på sängen och det svartnar för hans ögon. En del av det går eventuellt att härleda till hans nyfunna ögonskador, men han är samtidigt jävligt, jävligt förvirrad.

Omdöme: Nu när våren står precis runt knuten och vi inom några få veckor kommer flockas till solen som några flugor på jakt efter krämig koskit, tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en liten dokumentär om soldyrkare. Det ni kommer få med er från filmvisningen är inte bara “slå sig själv på knäna och kissa på sig”-roliga sekvenser utan också både informativa och matnyttiga detaljer. En hel del intressant historik dras nämligen fram och jag ska inte sticka under s(t)olen att jag funderade på att prova skiten ett par gånger under filmens gång. När merparten av deltagarna i en film förespråkar något, “även de gamla religionerna”-argumentet dras fram och typsnittet är mer modernt än låt oss säga Comic Sans, försvinner alla mina logiska försvarsmurar och jag är omedelbart beredd att signa upp mig för en helgkurs. Men oavsett om ni kommer lockas ner till soldäcket och vara lika lättövertalade som Mason och mig, så finns det fina dokumentärfilmsfrukter att bära med sig hem. Det bjuds på en bra bredd av trevliga och sympatiska karaktärer som inte är främmande för att leka i den skogstokiga delen av äventyrsbadet, några grafiska val är rent ut sagt geniala och spänningen följer en som en jävla skuggstalker under hela filmen. Upplägget är som sagt att Mason i slutet på sin resa ska bli lika soltålig som HRM och klara de där luriga 44 minuterna, men för att komma dit krävs det både disciplin och sjukt mycket tålamod. För enligt den stora andliga ledaren börjar varje ny solkatt försiktigt med tio sekunders lapande per dag, för att sedan öka på dosen med ytterligare tio sekunder per session. Det är med andra ord en successiv utveckling som förespråkas och i takt med att Mason höjer insatserna, börjar hans mentala “newtons vagga” att pendla allt snabbare och allt mer oregelbundet. När det dessutom kan sluta med att den bredhakade huvudpersonen tappar synen helt, är det som upplagt för en riktigt svettig nagelbitare.

3space

Vigilante Vigilante

Handling: Arga och frustrerade gamla gubbar som tröttnat på att lagens långa arm inte längre förmår att hålla slöddret, busfröna och vandalerna borta från gatorna, tar till slut saken i sina egna skrynkliga händer och åker färdtjänst in till stan för att skipa rättvisa. Det primära målet för de här Clint Eastwood-inspirerade rättshaveristerna är att utplåna graffitin, den där oläsliga smörjan som leder till ökad kriminalitet, allmän dekadens och i förlängningen – ANARKI! Mycket står alltså på spel, i stort sett ligger det civiliserade samhällets fortlevnad i potten, så det gäller onekligen att agera reptilsnabbt och med kraft. Uppe med tuppen och utrustade till tänderna målar kverulanterna därför över all gatukonst de hinner med innan bingon kickar igång igen på äldreboendet. Graffitiartisterna som visserligen redan är rätt vana vid jobbiga och efterhängsna poliser, närgångna säkerhetsvakter och ett par trista klotterbortagningsföretag i hälarna, lackar givetvis ur och ställer sig dessutom väldigt frågande till varför dessa “vänner av ordning” inte uppvaktas av polismyndigheten på samma sätt som de gör. Båda grupperna – det vill säga de ljusskygga gatukonstnärerna och det gaggiga gubbgardet – gör ju i stort sett samma sak: de använder sin kreativetet för att förändra ett urbant, kapitalistiskt stadslandskap som vanligtvis bara får tapetseras av kommersiella aktörer. Anledningen till lagöverträdelsen skiljer onekligen grupperna åt, men som vi lärt oss i skolan bör alla vara lika inför lagen och att komma dragandes med något luddigt och sandlådeaktigt “det var han som började”-tugg kan väl ändå inte hålla i en rättssal?

Omdöme: Oavsett om de här griniga små gubbarna får “gå direkt till fängeslset utan att passera gå” eller klarar sig med en liten snärt på handleden, är det intressant och upplyftande med en graffitifilm som för en gångs skull fokuserar på den breda massans inställning till konstformen. Allt som oftast är det ju gatukonstnärerna själva som krävs på förklaringar, som ska utveckla sina resonemang och försvara sina handlingar och trots att det är både givande och fint att höra smarta, kreativa människor lägga ut texten, är det ju nickedockerna som inte har något emot att bada i H&M-affischernas retuscherade glans, men som går i taket av några färgglada målningar som bör ställas mot väggen och avkrävas svar. Mannen på gatan intervjuas visserligen inte i någon större utsträckning, men rättshaveristerna som får betraktas som de skrikiga språkrören för de missnöjda villaägarna, sätts på prov och tvingas äntligen ta bladet från munnen. Vissa av dem är uppenbarligen sjuka och har fastnat i någon slags läskig psykos – på något annat sätt går det inte att beskriva pensionären som målar över New Orleans-bornas provosoriska gatuskyltar efter Hurricane Katrina. Andra rättskipare verkar helt enkelt bara uttråkade och “buffar” istället för att sitta och ruttna bort med ett soduko i knät på ett grådassigt äldreboende. Men “Silver Buff” – filmens självklara antagonist – drivs av något mycket större. Han ser sig själv som den siste riddaren av ett utdöende släkte, han har ett rättspatos stort nog för att fylla Globen och han gör det dessutom utan några krav på ära eller berömmelse. Det som är lite trist för den silvrige buffaren är att hans förklaringsmodell är instabilare än ett korthus i en vindtunnel och att det krackelerar redan efter några enkla jämförelser från graffitikillarna som gör filmen. Det är dock roligt att se på medan han står och famlar efter de rätta orden. Som tur är kommer de aldrig att infinna sig.

3space

The Woman Who Woke Up Chinese

Handling: Efter en riktigt rälig kväll av ihållande migrän åker 38-åriga Sara Colwill till akuten med panik i blicken, svett i handflatorna och strokeångest i magen. Det visar sig dock vara ett falskt skrämselalarm, men något lurigt och sjukt ovanligt har hänt med hennes röst. Den tidigare lite släpiga plymouth-dialekten har ersatts av en hetsig kinesisk variant och förvirring och ren desperation sköljer över henne som en hink av filmjölk. Det ska dock dröja ett par, tre månader innan hon får reda på vad som egentligen hänt, då en dam från Gloucestershire som varit med om samma sak – och som nu sportar en sofistikerad fransk brytning – hör av sig via ansiktsboken. Sara har drabbats av vad lågmälda logopeder världen över kallar för “foreign accent syndrome”, vilket innebär att man huxflux, bumsfilibabba vaknar upp med ett förändrat uttal. Det finns ungefär 150 rapporterade och verifierade fall och bland dem hittar vi allt från norskan som började snicksnacka med tysk brytning, den engelska kvinnan som switchade över till jamaicansk patois och den australiensiska damen som började slänga sig med spanska diftonger. Forskarna är fortfarande inte helt på det klara över varför detta egentligen inträffar, men de bästa gissningarna är att det beror på neurologiska skador och/eller mentala meltdowns. Efter tre långa år med noll assistans från den handfallna lokalvården, en identitetskris fyra resor värre än Marcus Birros och en irriterad och sjukt osympatisk partner vid sin sida vill fröken Colwill dock ha lite handfasta svar på orsakerna till hennes talfel. Med ett stöddigt kamerateam från BBC i ryggen reser Sara därför kors och tvärst över landet för att träffa de bästa specialisterna inom området. Med sig på sin omtumlande resa har hon sin betydligt sämre hälft, sin tålmodiga storasyster och sin nyfunna fransktalande väninna. Vad ingen av dem ännu vet är att svaren inte enbart kommer uppenbara sig i de sterila röntgensalarna, utan lika mycket i deras fish & chips-fyllda skallar.

Omdöme: För en hobbylingvist som mig, finns det inget bättre än ovanliga språkfenomen berättat med hjälp av härliga karaktärer och ett allvarsamt brittiskt tv-team. De stelbenta tedrickarna vet precis hur man blandar trista, regniga landskapsbilder med en sympatisk berättarröst för att sätta de perfekta förutsättningarna för att de öppenhjärtliga, desperata anekdoterna ska träffa dig rakt i solarplexus och sätta igång vattenspridarna i tårkanalerna. Inte nog med det, de lyckas även med konsstycket att förklara ganska komplexa sociolingvistiska samband genom pedagogisk klippning, nerkokade faktoider och smart dramartugi. Kopplingen mellan språk och identitet har till exempel alltid varit ett diffust, abstrakt område för mig, men när en halt 41-åring sitter i sitt stökiga kök och på knacklig engelska och med tårar i ögonen förklarar att hennes relationen håller på att gå i spillror på grund av att hon inte längre känner sig som samma person, landar sanningen på ett helt nytt sätt för mig. Som vanligt när det kommer till den här typen av filmer är det lätt att närma sig den med en fnissig, överlägsen ton med vaga förhoppningar om “ding ding värld”-uppenbarelser och ömma skrattmuskler (jag vet om att trailern inte underlättar saken nämnvärt). Men för att vara extra tydlig: det här är en ömsom ledsam, ömsom vacker historia med stora behållningar även för den skadeglada och känslokalla typen. Avslutningsvis måste jag flagga för att mannen i filmen är något av en douché. Det drar givetvis ner betyget något, men jag tänker mig att om ni går in med vetskapen om att han är lite  av en självupptagen rövhatt, kanske den värsta chocken uteblir och att det därför inte behöver förstöra en annars underbar filmupplevelse. 

3space