Finders Keepers

Handling: En hustlande hillbilly med näsa för affärer får sig sitt livs chock när det visar sig att grillen han köpt på auktion, innehåller en oväntad och lite äcklig “plusmeny”. Under rökluckan, smack på aggregatet hittar han nämligen en halvmöglig människofot. Den brungröna fossingen som ligger invirad i några vita plastkassar har minst ett par, tre år på nacken och skulle inte ens fungera som rekvisita i en smutsig splatterfilm, då den är alldeles för motbjudande och obehaglig för att kombineras med slentrianmässigt popcornätande. Den skrämmer dock inte iväg entreprenören Shannon, som istället får dollartecken i ögonen och en galopperande puls. I hela sitt liv har han gått runt och drömt om att bli rik och berömd och den här avsågade vänsterfoten kan mycket väl vara hans biljett till kändis-köping. Han hinner dock inte mer än att beställa hem 200 specialdesignade tishor, sätta upp en provisorisk hemsida och bjuda in ortens fem nyhetskanaler förrän fotens rättmätiga ägare kommer instapplande och försöker förstöra hans show. Bara för att tassen en gång tillhörde den här halvalkade skojaren, betyder det inte att han fortfarande äger den. Shannon köpte grillen “fair and square”, alla dess tillbehör var inkluderade i priset, så det är inte mer än rätt att han försöker få igång något slags kannibalistiskt kiviks marknad på sin bakgård om han nu vill det. Den halvalkade skojaren som fick amputera foten efter en flygplansolycka (där också hans pappa dog), ser dock den avsågade lemmen som något av en sista länk till farsgubben och är inte villig att ge upp utan en riktigt fajt. Det hela spårar givetvis ut, utvecklar sig till en utdragen och varaktig batalj, och då snackar vi inte bara om den läckande foten.

Omdöme: Efter ett högst oplanerat uppehåll från den här långköraren till hemsida, kan du vara säker på att filmen som lockade mig tillbaka ner i lejongruvan, inte är något annat än ett mästerverk. Alla de klassiska ingredienserna är såklart på plats. Ett till synes meningslöst och löjeväckande tema som visar sig innehålla så mycket mer; ett mysigt gift par som snackar i mun på varandra och som högkvalitativa dokumentärer alltid bjuder friskt på; godhet vs ondska; nästintill obegripliga dialekter; smart berättande. Det enda negativa jag har att säga om filmen är dess svenska titel som är bland det mest fantasilösa jag varit med om. Vet inte om det är en praktikant på SVT eller någon kaffeköpare på ett filmbolag i Malmö som kommit på “En fot i grillen”, men vem det än är, så borde vederbörande aldrig få använda ett tangentbord igen. Förutom den missen, som filmskaparna givetvis inte ska lastas för, är det som sagt en helrunda på alla plan. De två huvudkaraktärerna är så om vartannat sympatiska/dumma i huvudet att det svartnar för ögonen och surrar i öronen, fast på det där sköna sättet. Du tror du vet var deras liv ska ta vägen, du tror att matchen är avgjord, men så inser du att dokumentärfilmscrewet har följt den här smutsiga cirkusen under tio, tolv år. Bara den dedikationen, den besattheten borde säga dig allt om filmens kvalitet. Övertygar inte det, kan jag bara locka med Jerry Springer-kortet och hoppas på det bästa. En av filmens två hjältar gör nämligen ett imponerade stabilt inhopp och det är sällan jag sett någon så klippt och skuren för tras-tv som entreprenörs-Shannon.

IMDb-iconsvtplay

Advertisements

The Wolfpack

Handling: Nyförälskade, nervösa och lite paranoida flyttar herr och fru Angulo till världens mest hektiska storstad, New York för att bilda en sektig liten kärnfamilj. Drivna av en rädsla för kriminalitet, apokalyptiska Hare Krishna-idéer och en övertro på hemskolning tar de det något förhastade beslutet att det vore bäst för alla inblandade om kidsen inte lämnar lägenheten alls, mer än i absoluta nödfall. Utanför porten lurar det ju faror bakom varje hörn och de små liven kan inte ta många steg ut på asfalten innan dekadens, superknark och ideologi kommer tryckas upp i deras oförstörda och oskyldiga ansikten. Nej, det bästa är förstås om de stannar hemma och glor på film dagarna i ända, jämnåriga kompisar är ändå rätt överskattat och frisk luft och motion är bara ett påhitt från världshäsloorganisationen. Femton år efter den här briljanta idén har de långhåriga kidsen fått nog, de kryper bokstavligen på väggarna och beger sig i hemlighet ut på äventyr längs avenyerna. I den här vevan stöter de på en dokumentärfilmare, en märklig liten vänskap uppstår och till slut bjuds hon hem till den paranoida och instängda lägenheten. Vad som väntar där är både storslaget, ledsamt och horribelt. Ska inte avslöja allt för mycket, men om jag säger att en perfekt buskistolkning av “Pulp Fiction” och “Reservoir Dogs” av de socialt svältfödda bröderna inte är filmens höjdpunkt förstår ni säkert storheten med denna dokumentär.

Omdöme: Under stora delar av min uppväxt har drömmen om ett liv, totalt centrerat kring tv-serier och film varit extremt lockande, fantasierna har skenat iväg lite väl långt ibland, men olika auktoritärer i form av föräldrar och andra förståsigpåare har envist hävdat det orimliga med en så stillasittande livsstil. Jag har alltid förbannat dem, tyckt att de varit teknikfientliga bakåtsträvare, men efter att ha sett denna obehagliga, medryckande dokumentär, där farsan drar det isolerade filmtittandet till sin slutgiltiga spets, inser jag hur fel jag haft. Pojkarna i filmen är superfina människor, men det finns något världsfrånvänt i mimiken, röstläget är något hollywoodifierat och trots att de säger alla de rätta sakerna känns det som att deras känslomässiga utveckling är något uppfuckad. Om jag lägger bort mina lekmannamässiga psykologglasögon för en stund och istället tittar på filmens kvaliteter måste jag säga att detta utan tvekan är årets dokumentärfilm. Extremt intressant ur en sociologisk synvinkel, fantastiskt spännande ur ett familjeperspektiv och att den fortfarande, 24 timmar efter tittningen, ger mig kalla kårar tar jag som ett gott tecken. Det faktum att pappan som var mest drivande i frågan om isolering fortfarande bor kvar i lägenheten skapar en enormt påtaglig och spänd stämning som sent kommer lämna dig som tittare.

3spaceIMDb-icon

Klippans Karaokecup

Handling: Långt ute på den skånska landsbyggden arrangerar två mustaschprydda mysgubbar blöta karaoketävlingar för ortens mest extroverta typ A-personligheter. Enligt helt vanlig karaokelogik har festarrangörerna Johnny och Puma valt en högljudd pizzeria med (alkoholtillstånd och) dålig belysning som officiell tävlingsarena. Har man fyra, fem fatöl och några jägershots under fleecejackan och ändå inte klarar av att skriksjunga tillräckligt högt och vackert för att överrösta biljardbordet nere i hörnet, diskslamret från köket eller det bygynnande bråket borta vid darttavlan bör man ändå inte steppa fram till den japanska sångmackapären och ta sig ton. Har man inte vad som krävs rent decibelmässigt kvittar det om det är sju, sjuttio eller sjuhundra lördagar som är vikta åt att få fram finalens fjorton små mallgrodor. Vilka det är som kvalificerar sig till “le grande finale” och därmed kommer ha braggin rights hos frissan för all framtid, bestämmer en något korrupt jury bestående av Täppas Fogelbergs bortglömda tvillingbror och en sval och mystisk tarot-kvinna. Det som dommarduon framför allt letar efter är alltså dels någon med kapaciteten att kunna outshina en Jack Vegas-maskin (både visuellt och ljudmässigt) och dels någon med den där X-factorn som kan få pizzerians kapsejsade fyllekajor att piggna till och bröla med i “Nothing compares 2 u” eller “My heart will go on”. Får de bara med sig ett par glada men trötta pilsnergubbar brukar resten av sällskapet automatiskt hänga på med lite entusiastisk klappande, ett par tummar upp och några spontana, närgångna pardanser. Lyckas de dessutom navigera sig igenom den stadiga strömmen av diskplockare, rökrute-besökare och otåliga toalettbesökare, samtidigt som de kastar ett getöga på låttexten (röd comic sans) har de alla möjligheter i världen att kamma hem bucklan och det där exklusiva presentkortet på 300 kronor som bara kan utnyttjas på själva pizzerian.

Omdöme: Detta är en fantastiskt mysig serie om hur den anrika, japanska sångsporten karaoke fungerar i en svensk landsortskontext. Det visar sig att till skillnad från i Japan där det framför allt är attacheväskor och välstrukna skjortor som utövar sporten så är det mer lösa och livserfarna karaktärer som vibbar med det i Sverige. Tvingas jag sätta pengar på var det bränner till mest, måste jag satsa mina små guldmynt på Klippans “alla kan sjunga”-ensambel. När det kommer till musikvärldens lite mer deppiga och mörka kreationer, har jag svårt att tänka mig en mer passande trio än Micke, Stoffe och Firman. Ge dom “Everybody Hurts”, “Are You Lonesome Tonight” eller “Heartache” och de japanska visitkorten med slipsen i pannan hade inte haft en chans. Förutom alla hjärtskärande låttolkningar som bara blir mer gripande tack vare “artisternas” bakgrundshistorier, bjuder serien också på skratt och många härliga samtal. Den mest intressanta och underhållande följetången är vänskapsförhållandet mellan Micke – Klippans största “Dansa Med Vargar”-freak och John – en inflyttad amerikan sen tre år tillbaka med infödda amerikaner i släkten. Trots att deras vänskap börjar lite knackligt -Micke försöker glänsa med sina kunskaper om USA’s urbefolkning med hjälp av Kevin Kostner-citat, medan John försöker förklara att “indian” inte längre är ett kosher uttryck och att Hollywood har en minst sagt tveksam historik när det gäller representationen av infödda amerikaner – så växer sig vänskapen snart starkare. John som är van vid totalt ointresserade åhörare borta i USA (folk gillar uppenbarligen inte att prata om oförätter deras förfädrar gjort sig skyldiga till), kan han inte låta bli att smickras över Mickes geniuna fascination, trots att den mestadels bygger på stereotyper och 25-år gamla filmclichéer. En annan spännande karaokedeltagare är Anders, den förmodade civilingengören, som är så charmigt stel att det inte går att slita blicken från TV’n. Jag kräver genast en spin-off serie om allt i hans liv. Funkar inte det upplägget vill jag åtminstone se hans (och de andra tävlandes) arbetsplatser på dvd-utgåvan (the directors cut) som jag bara antar kommer lagom till sommarlovet.

3spacesvtplay

The Jinx

Handling: Robert Durst. En känslokall gammal mångmiljonär med tre mordmisstankar på CV’t blir så smickrad över att Hollywood gör en film om honom och hans borttappade/mördade fru att han kontaktar regissören för att styra upp en lättsam intervju. Andrew Jarecki, den solbrända goatien som av väldigt oklara anledningar gjorde romcom-thrillern, kan inte fatta att gubbfan är så korkad att han frivilligt ställer upp på en pratstund om gamla suspekta mord, men låter sig så klart övertalas och flyger direkt till New York. En vindsvåning trollas fram, kameror riggas upp, mineralvatten sodastreamas ihop och stolsryggar justeras. När “Bobbie D” till slut hasar sig in i lokalen ett par timmar senare vet Jarecki inte om han ska skratta eller gråta. En liten tafatt pensionär i ljusblå pullover, snitsiga designglasögon och finkammad lugg slår sig ner i intervjustolen med död Hannibal Lector-blick och stora svarta påsar under ögonen. Ansiktet i all sin slapphet är som klippt och skuret för att spela den läskiga vaktmästaren i valfri seriemördar-thriller. Kroppsligt och klädmässigt ser han mest ut som en dansbandstokig bridgespelare. Andrew låter dock inte Roberts något schizofrena uppenbarelse störa den stora intervjumöjligheten utan chocköppnar istället med en fråga om var han befann sig den där natten, när första frun försvann. Det är ingen finkänslig mjukstart direkt, men det ger en bra bild över hur de sex intensiva 45-minutarna kommer te sig, när vi får lära känna den stela och helt charmfria Robert Durst och hans gamla förskräckta “vänner” som alla har motbjudande anekdoter om “Fred Durst Sr” att dela med sig av. Under samtliga avsnitt sitter vi på helspänn och undrar om det här lilla obehagliga russinet verkligen kan ha dräpt tre människor om livet eller om allt är en enda stor konspiration mot rika och omtåliga miljonärer. Inte kan väl dansbands-Robban har gjort någonting så förfärligt tänker du, men så stirrar han lojt in i kameran med sina kolsvarta, döda ögon och plötsligt har du aldrig varit så säker på någons skuld i hela ditt liv..

Omdöme: För er som går igång på True Crime-dokumentärer och ser The Staircase/Paradise Lost/The Imposter ett par gånger per år, kommer att älska den här jäkeln. Spänningen som infinner sig när man tillåts leka hobbydetektiv är alltid ett trevligt spektakel och enligt mig triumfar känslan deckar-tramset med rågade hästlängder. Dessutom hade inte våra trötta, pengakåta deckarkungar/drottningar kunnat fantisera ihop den här skiten, oavsett om hallucinogena svampar var inblandade eller ej. Den mordmisstänkta mannen flyr från storstan, lever under falskt namn och lyckas övertyga sina paranoida grannar om att han är en dövstum äldre kvinna med en helt vanlig peruk. Ingen reagerar på “the deafmute” under flera år och sen skjuter han en ensam, bitter gammal gubbe i lägenheten mittemot, men blir inte fälld för mordet utan slinker undan med hjälp av självförsvars-finten. Hade någon pitchat den idén till ett respektabelt bokbolag idag, hade personen inte bara blivit refuserad utan hade med all säkerhet ombetts söka professionell vård. Historien är alltså fantastisk, men det som drar ner betyget något är att Roberts version av det inträffade inte ges fullt lika stort utrymme som filmmakarnas egna tes. Om detta beror på att ingen kan backa upp Robinsson-Robbans historia eller om Andrew & Co inte pallade researcha låter jag vara osagt, men det bidrar tyvärr till att spänningsmätaren ibland åker ner till medium (450W). Trots dessa små dippar är det en läskig och fängslande mini-teveserie och för er som växlar igång på samtliga små cylindrar, finns det dessutom mycket google-godis att hämta efter du är klar. Robert Durst figurerar i nyheterna nästan varje dag borta i amerikkat.

IMDb-icon

Atari – Game Over

Handling: Enligt 80-talslogiken att alla subkulturer måste innehålla seglivade vandringssägner, legendsagor och stora tragedier försöker tvspelsnördar trumma upp lite uppståndelse kring en trettiofem år gammal kvasi-klintbergare. Skrönan handlar i korta drag om huruvida ett multinationellt storföretag (Atari) dumpade ett gäng osäljbara platsbitar (ett tvspel baserat på filmsuccén E.T.) på en öde sopstation eller om de gav bort spelen till barnhem, asylsökande och andra behövande själar som ett gäng barmhärtiga samariter. Uppspelta och självsäkra hawaii-skjortor som alla tycker att pottfrilla och goatie är en helfestlig kombination, berättar sen uppjagat den halvroliga historien om hur extremt jävla pissdåligt själva tvspelet faktiskt var (“jag ville typ strypa E.T. och trycka upp hans fula jävla finger nånstans…”) men samtidigt hur galna alla var i Atari, där cheferna var små kreativa genier och alla spel var superduper-roliga, TILLS glödfingerspelet kom och förstörde allting det vill säga. Huruvida de hittade 2600 nergrävda tvspel på en åkermark i New Mexico eller om det kanske är så att kapitalistiska storföretag var miljövänliga och reko redan på 80-talet och därför inte grävde ner sopor i marken, ska jag låta vara osagt. Vad jag däremot kan säga är att hela femtio, sextio Atari-fans är på plats med sina E.T.-dockor för att bevittna det sorgliga sopgrävandet.

Omdöme: Halvvägs in i filmen slår det mig att de här galna människorna som åkt land och rike runt för att vara med i uppgrävandet av gamla dammiga tvspel, inte drivs av fåfänga eller kitchig nostalgi utan istället av ett behov av att lägga förlusten av en trevlig spelkonsol bakom sig. När den poletten trillar ner, sätts dokumentärens andra scener i ett annat perspektiv. Fram till dess hade jag mest betraktat filmens huvudkaraktärer som stroppiga små framgångsrika geeks, som med lite väl allvarliga högstadiekomplex nöjt berättat om alla vilda fester som pågick på Ataris huvudkontor långt in på småtimmarna. Det är lite synd att de väntar så länge med att göra intervjuobjekten mänskliga och sympatiska genom att plantera begravningsmetaforen, jag tror faktiskt filmen tappar lite på det. En annan miss filmskaparna gör är att inte låta superfanet med stort S – specialdesignad Atari-bil, en fullsize E.T.-docka under armen och best buddy med George R. R. Martin – få mer kameratid. Det är snudd på brottsligt att inte ta till vara på en sån unik snöflinga, utan låter hans medverkan klocka in under tio minuter. Titta bara scenen där han beger sig iväg på sin episka roadtrip (Först Vegas, sen Area 52, sist sopgrävning) med E.T.-dockan fastspänd i Atari-sätet brevid och tvspelsmusik dundrandes i högtalarsystemet. Jag lovar att du kommer att fälla en tår, när det går upp för dig att kamerateamet inte följde med honom hem, intervjudare jobbkamrater och talade med förvirrade gamla lågstadielärare.

3spaceIMDb-iconyoutubelogo

I am Santa Claus

Handling: Velourälskande, amerikanska skäggmonster mellan 53 och 78 jordsnurr börjar extraknäcka som “professionella” jultomtar när landets ekonomiska situation blir alltför obehaglig. Målet är att bli en sån där vithårig och mysig Michelingubbe som står och “ho! ho! ho!”-ar i nått köpcenter med en kobjällra i ena näven och en blöt pepparkaka i den andre, gärna iklädd en röd och illasittande morgonrock. Att deltidsarbetet mest går ut på att fotograferas och brottas med bortskämda snorvalpar är cool and the gang, men att hemlighålla det faktum att de tar ut lön för vardagsaktiviteter som de utför gratis under årets resterande 51 veckor är desto svårare. Ovanan att dyka upp oannonserat hemma hos folk i någon matbefläckad och färgglad julkofta, orakad och med 12% glöggandedräkt är till exempel inte längre något oönskat beteende som Clint, 68 borde söka vård för utan istället det personlighetsdag som hjälper honom att betala räkningarna och sätta skräpmaten på bordet. Det tar givetvis ett tag för den grötindränkta hjärnan att vänja sig vid allt det här, men med hjälp av olika teatraliska röster, hinkavis med blekmedel och en alldeles för hög skrattfrekvens kan våra CocaCola-skapade vänner så sakteliga börja komma in i julvibben samtidigt som de stökiga barnfamiljerna får ett par foton för livet. Det är absolut inget lätt arbete, men genom att dopa sig med clementiner, pepparkakor, knäck och brunkål kan vem som helst bli en bra tomte. För att bli bäst i branchen krävs det dock, precis som för Elvis-imitatörerna, något av en personlighetsstörning, en krackelerad självbild och att någon del av imitatören på riktigt tror att han är Memphis / Nordpolens förlorade son, annars blir det inte tillräckligt trovärdigt och de står sig slätt gentemot de mer rutinerade gubbarna.

Omdöme: I trailern till den här magiska jultomtedokumentären undrar filmskaparna om den presumtiva biobesökaren och den introverta laptopinnehavaren egentligen vet “whose lap [their] child is sitting on?”. Det är en rätt kryddstark fråga att ställa till någon man kommunicerat med i knappa tre minuter. Den känns inte helt kosher efter att ha öpnnat den första kalenderluckan och fått veta att WallMart-tomtarna lever ganska destruktiva och dekadenta liv utanför köpcentervärmen och efter nästföljande lucka som består av ett trettiosekundersinslag där den mest obehagliga tomten inte lyckas trösta ett av de kinkiga köpcenterbarnen. Det är precis som att de vill att vi ska gå till bio/iTunes-visningen med innehållet från lucka tre: “vems knä är det ditt barn sitter i egentligen?!?” ringandes i öronen, halvirriterade och uppjagade av den hårt redigerade trailern. Den skapar en kontrast till filmens mjuka och inkännande herrar och det får ses som ett klassiskt gammalt knep att klippa ihop en medryckande men missvisande trailer för att diskrepansen mellan pr-produkt och den faktiskt varan ska misstas som proggression och utveckling. Den lite lökiga och manipulativa trailern till trots bjuder filmen på starka, roliga och medryckande upplevelser. Bra driv rakt igenom, ärliga dialoger och snyggt redigerat. Ni kan dock skippa filmens första två minuter med gott samvete. Regissören kör på den gamla “kids say the darndest things”-prylen och intervjuar brådmogna barn som sitter och bjuder på sina “ärliga” och “roliga” svar. Det kryper alltid i kroppen på mig när dessa lillgamla smilfinkar sitter och fåglar sig inför ett kraxande kamerateam.

3spaceIMDb-iconwhut

Burt’s Buzz

Handling: En busig biodlare med vildvuxet skägg och näshår bortom all kontroll, lever ett enkelt och lågmält liv genom att plocka på sig från moder jords spartanska frukostbuffé. Han hugger ved, kokar gröt och ylar lite med hunden. Han glor på insekter, pillar sig i näsan och krattar löv. Hade det inte varit för att han startat ett av världens mysigaste hälsoproduktsföretag hade han varit som vilken annan Walden-inspirerad, “fuck samhället”, “jag gillar ändå inte människor”-typ av gubbe som utan något större hallaballoo hade kunnat kneta på med sitt lilla liv ostört. Men tack vare att han något motvilligt blev det håriga och lätt sargade ansiktet utåt för ett företag som varje år säljer hudkrämer, läpsyl och fruktshampoo för mångmiljardbelopp tvingas han vallas runt på olika signerings och känna på skägget-turnéer som en annan knähund. Exakt varför burriga Burt utsätter sig för detta stök när han uppenbarligen vänt civilisationen och den sönderstressade yuppi-generationen ryggen är till en början väldigt oklart. Han prenumererar varken på penga-prylen eller kändisskaps-idén, han håller en jävligt låg profil på sociala medier och han kan absolut inte beskyllas för att vara en snackebyxa. Men någon gång i slutet av 90-talet blev oborstade Burt bortfintad och bortkollrad från sitt alldeles egna företag och gick miste om en sisådär 200 miljoner dollar på kuppen. Trots att han skiter högaktningsfullt i pengarna, stör det honom lite grann att företaget glidit honom ur händerna och att “Burt’s Beez” som koncernen nu heter är precis lika bulla som alla andra giriga aktiebolag där ute. Så när han står och poserar med ett gäng tonårstjejer från Taiwan, signerar en burk ansiktskräm eller delar ut det senaste läppkletet, gör han det inte för pengarna eller uppmärksamheten, han gör det för återställa någon slags balans både i sig själv och i ett universum som fullständigt tappat proportionerna.

Omdöme: Det har kommit en rad olika bi-dokumentärer de senaste fem, sex åren som alla handlar om den minskande bipopulationen och att vi följdaktligen är fucked for life om vi inte motverkar detta på något sätt. Trots att detta är oerhört viktiga och bra filmer (speciellt den tyska dokumentären “more than honey“) ska Burt’s Buzz inte förväxlas och lumpas ihop med denna samtida dokumentärgenre. Filmen jag precis har sett och som du ska vila ögonen på om några minuter, handlar nämligen väldigt lite om bin och väldigt mycket mer om meningen med livet. Det speciella med biodlar-Burt är alltså inte hans förmåga att klappa bin på huvudet och därmed producera den smarrigaste honungen i mannaminne, utan hans inställning till pengar och arbete. Han hatar och förkastar den urbanan livsstilen, men är samtidigt inte en av dem som går upp i ottan, drar på sig overallen och sedan knegar runt på ladgården i 17 timmar. Han glider istället upp när han känner för det, kokar sig en kopp kaffe, skrapar ihop honungen och leker sedan med hunden i fyra timmar. Dagens civilisationsbojkottare har det onekligen enklare än för femtio år sen. En annan aspekt som är rolig med filmen är att huvudrollsinnehavaren, trots sitt mastodontskägg och luriga Matthew McConaughey-leende inte är ensam om att förgylla filmupplevelsen. Hans vältaliga och spjuveraktiga assistent är en fröjd att lyssna på och skapar så mycket mys att han på egen hand hade kunnat fördubbla tacosförsäljningen på fredagar om någon på ICA hade tänkt lite utanför frysboxen. Den taiwanesiska delegaten som lotsar runt Burt bland hysteriska femtonåriga maskeradbin förtjänar också en stor eloge. Relationen dem emellan är dessutom som mångbottnad och fascinerande att jag skulle kunna tänka mig att se en rom doc-spinoff på studs för att fördjupa mig ännu mer i deras märkliga dragningskraft på varandra.

2spaceIMDb-iconnetflixlogopiratelogo3