The Wolfpack

Handling: Nyförälskade, nervösa och lite paranoida flyttar herr och fru Angulo till världens mest hektiska storstad, New York för att bilda en sektig liten kärnfamilj. Drivna av en rädsla för kriminalitet, apokalyptiska Hare Krishna-idéer och en övertro på hemskolning tar de det något förhastade beslutet att det vore bäst för alla inblandade om kidsen inte lämnar lägenheten alls, mer än i absoluta nödfall. Utanför porten lurar det ju faror bakom varje hörn och de små liven kan inte ta många steg ut på asfalten innan dekadens, superknark och ideologi kommer tryckas upp i deras oförstörda och oskyldiga ansikten. Nej, det bästa är förstås om de stannar hemma och glor på film dagarna i ända, jämnåriga kompisar är ändå rätt överskattat och frisk luft och motion är bara ett påhitt från världshäsloorganisationen. Femton år efter den här briljanta idén har de långhåriga kidsen fått nog, de kryper bokstavligen på väggarna och beger sig i hemlighet ut på äventyr längs avenyerna. I den här vevan stöter de på en dokumentärfilmare, en märklig liten vänskap uppstår och till slut bjuds hon hem till den paranoida och instängda lägenheten. Vad som väntar där är både storslaget, ledsamt och horribelt. Ska inte avslöja allt för mycket, men om jag säger att en perfekt buskistolkning av “Pulp Fiction” och “Reservoir Dogs” av de socialt svältfödda bröderna inte är filmens höjdpunkt förstår ni säkert storheten med denna dokumentär.

Omdöme: Under stora delar av min uppväxt har drömmen om ett liv, totalt centrerat kring tv-serier och film varit extremt lockande, fantasierna har skenat iväg lite väl långt ibland, men olika auktoritärer i form av föräldrar och andra förståsigpåare har envist hävdat det orimliga med en så stillasittande livsstil. Jag har alltid förbannat dem, tyckt att de varit teknikfientliga bakåtsträvare, men efter att ha sett denna obehagliga, medryckande dokumentär, där farsan drar det isolerade filmtittandet till sin slutgiltiga spets, inser jag hur fel jag haft. Pojkarna i filmen är superfina människor, men det finns något världsfrånvänt i mimiken, röstläget är något hollywoodifierat och trots att de säger alla de rätta sakerna känns det som att deras känslomässiga utveckling är något uppfuckad. Om jag lägger bort mina lekmannamässiga psykologglasögon för en stund och istället tittar på filmens kvaliteter måste jag säga att detta utan tvekan är årets dokumentärfilm. Extremt intressant ur en sociologisk synvinkel, fantastiskt spännande ur ett familjeperspektiv och att den fortfarande, 24 timmar efter tittningen, ger mig kalla kårar tar jag som ett gott tecken. Det faktum att pappan som var mest drivande i frågan om isolering fortfarande bor kvar i lägenheten skapar en enormt påtaglig och spänd stämning som sent kommer lämna dig som tittare.

3spaceIMDb-icon

Klippans Karaokecup

Handling: Långt ute på den skånska landsbyggden arrangerar två mustaschprydda mysgubbar blöta karaoketävlingar för ortens mest extroverta typ A-personligheter. Enligt helt vanlig karaokelogik har festarrangörerna Johnny och Puma valt en högljudd pizzeria med (alkoholtillstånd och) dålig belysning som officiell tävlingsarena. Har man fyra, fem fatöl och några jägershots under fleecejackan och ändå inte klarar av att skriksjunga tillräckligt högt och vackert för att överrösta biljardbordet nere i hörnet, diskslamret från köket eller det bygynnande bråket borta vid darttavlan bör man ändå inte steppa fram till den japanska sångmackapären och ta sig ton. Har man inte vad som krävs rent decibelmässigt kvittar det om det är sju, sjuttio eller sjuhundra lördagar som är vikta åt att få fram finalens fjorton små mallgrodor. Vilka det är som kvalificerar sig till “le grande finale” och därmed kommer ha braggin rights hos frissan för all framtid, bestämmer en något korrupt jury bestående av Täppas Fogelbergs bortglömda tvillingbror och en sval och mystisk tarot-kvinna. Det som dommarduon framför allt letar efter är alltså dels någon med kapaciteten att kunna outshina en Jack Vegas-maskin (både visuellt och ljudmässigt) och dels någon med den där X-factorn som kan få pizzerians kapsejsade fyllekajor att piggna till och bröla med i “Nothing compares 2 u” eller “My heart will go on”. Får de bara med sig ett par glada men trötta pilsnergubbar brukar resten av sällskapet automatiskt hänga på med lite entusiastisk klappande, ett par tummar upp och några spontana, närgångna pardanser. Lyckas de dessutom navigera sig igenom den stadiga strömmen av diskplockare, rökrute-besökare och otåliga toalettbesökare, samtidigt som de kastar ett getöga på låttexten (röd comic sans) har de alla möjligheter i världen att kamma hem bucklan och det där exklusiva presentkortet på 300 kronor som bara kan utnyttjas på själva pizzerian.

Omdöme: Detta är en fantastiskt mysig serie om hur den anrika, japanska sångsporten karaoke fungerar i en svensk landsortskontext. Det visar sig att till skillnad från i Japan där det framför allt är attacheväskor och välstrukna skjortor som utövar sporten så är det mer lösa och livserfarna karaktärer som vibbar med det i Sverige. Tvingas jag sätta pengar på var det bränner till mest, måste jag satsa mina små guldmynt på Klippans “alla kan sjunga”-ensambel. När det kommer till musikvärldens lite mer deppiga och mörka kreationer, har jag svårt att tänka mig en mer passande trio än Micke, Stoffe och Firman. Ge dom “Everybody Hurts”, “Are You Lonesome Tonight” eller “Heartache” och de japanska visitkorten med slipsen i pannan hade inte haft en chans. Förutom alla hjärtskärande låttolkningar som bara blir mer gripande tack vare “artisternas” bakgrundshistorier, bjuder serien också på skratt och många härliga samtal. Den mest intressanta och underhållande följetången är vänskapsförhållandet mellan Micke – Klippans största “Dansa Med Vargar”-freak och John – en inflyttad amerikan sen tre år tillbaka med infödda amerikaner i släkten. Trots att deras vänskap börjar lite knackligt -Micke försöker glänsa med sina kunskaper om USA’s urbefolkning med hjälp av Kevin Kostner-citat, medan John försöker förklara att “indian” inte längre är ett kosher uttryck och att Hollywood har en minst sagt tveksam historik när det gäller representationen av infödda amerikaner – så växer sig vänskapen snart starkare. John som är van vid totalt ointresserade åhörare borta i USA (folk gillar uppenbarligen inte att prata om oförätter deras förfädrar gjort sig skyldiga till), kan han inte låta bli att smickras över Mickes geniuna fascination, trots att den mestadels bygger på stereotyper och 25-år gamla filmclichéer. En annan spännande karaokedeltagare är Anders, den förmodade civilingengören, som är så charmigt stel att det inte går att slita blicken från TV’n. Jag kräver genast en spin-off serie om allt i hans liv. Funkar inte det upplägget vill jag åtminstone se hans (och de andra tävlandes) arbetsplatser på dvd-utgåvan (the directors cut) som jag bara antar kommer lagom till sommarlovet.

3spacesvtplay

The Jinx

Handling: Robert Durst. En känslokall gammal mångmiljonär med tre mordmisstankar på CV’t blir så smickrad över att Hollywood gör en film om honom och hans borttappade/mördade fru att han kontaktar regissören för att styra upp en lättsam intervju. Andrew Jarecki, den solbrända goatien som av väldigt oklara anledningar gjorde romcom-thrillern, kan inte fatta att gubbfan är så korkad att han frivilligt ställer upp på en pratstund om gamla suspekta mord, men låter sig så klart övertalas och flyger direkt till New York. En vindsvåning trollas fram, kameror riggas upp, mineralvatten sodastreamas ihop och stolsryggar justeras. När “Bobbie D” till slut hasar sig in i lokalen ett par timmar senare vet Jarecki inte om han ska skratta eller gråta. En liten tafatt pensionär i ljusblå pullover, snitsiga designglasögon och finkammad lugg slår sig ner i intervjustolen med död Hannibal Lector-blick och stora svarta påsar under ögonen. Ansiktet i all sin slapphet är som klippt och skuret för att spela den läskiga vaktmästaren i valfri seriemördar-thriller. Kroppsligt och klädmässigt ser han mest ut som en dansbandstokig bridgespelare. Andrew låter dock inte Roberts något schizofrena uppenbarelse störa den stora intervjumöjligheten utan chocköppnar istället med en fråga om var han befann sig den där natten, när första frun försvann. Det är ingen finkänslig mjukstart direkt, men det ger en bra bild över hur de sex intensiva 45-minutarna kommer te sig, när vi får lära känna den stela och helt charmfria Robert Durst och hans gamla förskräckta “vänner” som alla har motbjudande anekdoter om “Fred Durst Sr” att dela med sig av. Under samtliga avsnitt sitter vi på helspänn och undrar om det här lilla obehagliga russinet verkligen kan ha dräpt tre människor om livet eller om allt är en enda stor konspiration mot rika och omtåliga miljonärer. Inte kan väl dansbands-Robban har gjort någonting så förfärligt tänker du, men så stirrar han lojt in i kameran med sina kolsvarta, döda ögon och plötsligt har du aldrig varit så säker på någons skuld i hela ditt liv..

Omdöme: För er som går igång på True Crime-dokumentärer och ser The Staircase/Paradise Lost/The Imposter ett par gånger per år, kommer att älska den här jäkeln. Spänningen som infinner sig när man tillåts leka hobbydetektiv är alltid ett trevligt spektakel och enligt mig triumfar känslan deckar-tramset med rågade hästlängder. Dessutom hade inte våra trötta, pengakåta deckarkungar/drottningar kunnat fantisera ihop den här skiten, oavsett om hallucinogena svampar var inblandade eller ej. Den mordmisstänkta mannen flyr från storstan, lever under falskt namn och lyckas övertyga sina paranoida grannar om att han är en dövstum äldre kvinna med en helt vanlig peruk. Ingen reagerar på “the deafmute” under flera år och sen skjuter han en ensam, bitter gammal gubbe i lägenheten mittemot, men blir inte fälld för mordet utan slinker undan med hjälp av självförsvars-finten. Hade någon pitchat den idén till ett respektabelt bokbolag idag, hade personen inte bara blivit refuserad utan hade med all säkerhet ombetts söka professionell vård. Historien är alltså fantastisk, men det som drar ner betyget något är att Roberts version av det inträffade inte ges fullt lika stort utrymme som filmmakarnas egna tes. Om detta beror på att ingen kan backa upp Robinsson-Robbans historia eller om Andrew & Co inte pallade researcha låter jag vara osagt, men det bidrar tyvärr till att spänningsmätaren ibland åker ner till medium (450W). Trots dessa små dippar är det en läskig och fängslande mini-teveserie och för er som växlar igång på samtliga små cylindrar, finns det dessutom mycket google-godis att hämta efter du är klar. Robert Durst figurerar i nyheterna nästan varje dag borta i amerikkat.

IMDb-icon

Atari – Game Over

Handling: Enligt 80-talslogiken att alla subkulturer måste innehålla seglivade vandringssägner, legendsagor och stora tragedier försöker tvspelsnördar trumma upp lite uppståndelse kring en trettiofem år gammal kvasi-klintbergare. Skrönan handlar i korta drag om huruvida ett multinationellt storföretag (Atari) dumpade ett gäng osäljbara platsbitar (ett tvspel baserat på filmsuccén E.T.) på en öde sopstation eller om de gav bort spelen till barnhem, asylsökande och andra behövande själar som ett gäng barmhärtiga samariter. Uppspelta och självsäkra hawaii-skjortor som alla tycker att pottfrilla och goatie är en helfestlig kombination, berättar sen uppjagat den halvroliga historien om hur extremt jävla pissdåligt själva tvspelet faktiskt var (“jag ville typ strypa E.T. och trycka upp hans fula jävla finger nånstans…”) men samtidigt hur galna alla var i Atari, där cheferna var små kreativa genier och alla spel var superduper-roliga, TILLS glödfingerspelet kom och förstörde allting det vill säga. Huruvida de hittade 2600 nergrävda tvspel på en åkermark i New Mexico eller om det kanske är så att kapitalistiska storföretag var miljövänliga och reko redan på 80-talet och därför inte grävde ner sopor i marken, ska jag låta vara osagt. Vad jag däremot kan säga är att hela femtio, sextio Atari-fans är på plats med sina E.T.-dockor för att bevittna det sorgliga sopgrävandet.

Omdöme: Halvvägs in i filmen slår det mig att de här galna människorna som åkt land och rike runt för att vara med i uppgrävandet av gamla dammiga tvspel, inte drivs av fåfänga eller kitchig nostalgi utan istället av ett behov av att lägga förlusten av en trevlig spelkonsol bakom sig. När den poletten trillar ner, sätts dokumentärens andra scener i ett annat perspektiv. Fram till dess hade jag mest betraktat filmens huvudkaraktärer som stroppiga små framgångsrika geeks, som med lite väl allvarliga högstadiekomplex nöjt berättat om alla vilda fester som pågick på Ataris huvudkontor långt in på småtimmarna. Det är lite synd att de väntar så länge med att göra intervjuobjekten mänskliga och sympatiska genom att plantera begravningsmetaforen, jag tror faktiskt filmen tappar lite på det. En annan miss filmskaparna gör är att inte låta superfanet med stort S – specialdesignad Atari-bil, en fullsize E.T.-docka under armen och best buddy med George R. R. Martin – få mer kameratid. Det är snudd på brottsligt att inte ta till vara på en sån unik snöflinga, utan låter hans medverkan klocka in under tio minuter. Titta bara scenen där han beger sig iväg på sin episka roadtrip (Först Vegas, sen Area 52, sist sopgrävning) med E.T.-dockan fastspänd i Atari-sätet brevid och tvspelsmusik dundrandes i högtalarsystemet. Jag lovar att du kommer att fälla en tår, när det går upp för dig att kamerateamet inte följde med honom hem, intervjudare jobbkamrater och talade med förvirrade gamla lågstadielärare.

3spaceIMDb-iconyoutubelogo

I am Santa Claus

Handling: Velourälskande, amerikanska skäggmonster mellan 53 och 78 jordsnurr börjar extraknäcka som “professionella” jultomtar när landets ekonomiska situation blir alltför obehaglig. Målet är att bli en sån där vithårig och mysig Michelingubbe som står och “ho! ho! ho!”-ar i nått köpcenter med en kobjällra i ena näven och en blöt pepparkaka i den andre, gärna iklädd en röd och illasittande morgonrock. Att deltidsarbetet mest går ut på att fotograferas och brottas med bortskämda snorvalpar är cool and the gang, men att hemlighålla det faktum att de tar ut lön för vardagsaktiviteter som de utför gratis under årets resterande 51 veckor är desto svårare. Ovanan att dyka upp oannonserat hemma hos folk i någon matbefläckad och färgglad julkofta, orakad och med 12% glöggandedräkt är till exempel inte längre något oönskat beteende som Clint, 68 borde söka vård för utan istället det personlighetsdag som hjälper honom att betala räkningarna och sätta skräpmaten på bordet. Det tar givetvis ett tag för den grötindränkta hjärnan att vänja sig vid allt det här, men med hjälp av olika teatraliska röster, hinkavis med blekmedel och en alldeles för hög skrattfrekvens kan våra CocaCola-skapade vänner så sakteliga börja komma in i julvibben samtidigt som de stökiga barnfamiljerna får ett par foton för livet. Det är absolut inget lätt arbete, men genom att dopa sig med clementiner, pepparkakor, knäck och brunkål kan vem som helst bli en bra tomte. För att bli bäst i branchen krävs det dock, precis som för Elvis-imitatörerna, något av en personlighetsstörning, en krackelerad självbild och att någon del av imitatören på riktigt tror att han är Memphis / Nordpolens förlorade son, annars blir det inte tillräckligt trovärdigt och de står sig slätt gentemot de mer rutinerade gubbarna.

Omdöme: I trailern till den här magiska jultomtedokumentären undrar filmskaparna om den presumtiva biobesökaren och den introverta laptopinnehavaren egentligen vet “whose lap [their] child is sitting on?”. Det är en rätt kryddstark fråga att ställa till någon man kommunicerat med i knappa tre minuter. Den känns inte helt kosher efter att ha öpnnat den första kalenderluckan och fått veta att WallMart-tomtarna lever ganska destruktiva och dekadenta liv utanför köpcentervärmen och efter nästföljande lucka som består av ett trettiosekundersinslag där den mest obehagliga tomten inte lyckas trösta ett av de kinkiga köpcenterbarnen. Det är precis som att de vill att vi ska gå till bio/iTunes-visningen med innehållet från lucka tre: “vems knä är det ditt barn sitter i egentligen?!?” ringandes i öronen, halvirriterade och uppjagade av den hårt redigerade trailern. Den skapar en kontrast till filmens mjuka och inkännande herrar och det får ses som ett klassiskt gammalt knep att klippa ihop en medryckande men missvisande trailer för att diskrepansen mellan pr-produkt och den faktiskt varan ska misstas som proggression och utveckling. Den lite lökiga och manipulativa trailern till trots bjuder filmen på starka, roliga och medryckande upplevelser. Bra driv rakt igenom, ärliga dialoger och snyggt redigerat. Ni kan dock skippa filmens första två minuter med gott samvete. Regissören kör på den gamla “kids say the darndest things”-prylen och intervjuar brådmogna barn som sitter och bjuder på sina “ärliga” och “roliga” svar. Det kryper alltid i kroppen på mig när dessa lillgamla smilfinkar sitter och fåglar sig inför ett kraxande kamerateam.

3spaceIMDb-iconwhut

Burt’s Buzz

Handling: En busig biodlare med vildvuxet skägg och näshår bortom all kontroll, lever ett enkelt och lågmält liv genom att plocka på sig från moder jords spartanska frukostbuffé. Han hugger ved, kokar gröt och ylar lite med hunden. Han glor på insekter, pillar sig i näsan och krattar löv. Hade det inte varit för att han startat ett av världens mysigaste hälsoproduktsföretag hade han varit som vilken annan Walden-inspirerad, “fuck samhället”, “jag gillar ändå inte människor”-typ av gubbe som utan något större hallaballoo hade kunnat kneta på med sitt lilla liv ostört. Men tack vare att han något motvilligt blev det håriga och lätt sargade ansiktet utåt för ett företag som varje år säljer hudkrämer, läpsyl och fruktshampoo för mångmiljardbelopp tvingas han vallas runt på olika signerings och känna på skägget-turnéer som en annan knähund. Exakt varför burriga Burt utsätter sig för detta stök när han uppenbarligen vänt civilisationen och den sönderstressade yuppi-generationen ryggen är till en början väldigt oklart. Han prenumererar varken på penga-prylen eller kändisskaps-idén, han håller en jävligt låg profil på sociala medier och han kan absolut inte beskyllas för att vara en snackebyxa. Men någon gång i slutet av 90-talet blev oborstade Burt bortfintad och bortkollrad från sitt alldeles egna företag och gick miste om en sisådär 200 miljoner dollar på kuppen. Trots att han skiter högaktningsfullt i pengarna, stör det honom lite grann att företaget glidit honom ur händerna och att “Burt’s Beez” som koncernen nu heter är precis lika bulla som alla andra giriga aktiebolag där ute. Så när han står och poserar med ett gäng tonårstjejer från Taiwan, signerar en burk ansiktskräm eller delar ut det senaste läppkletet, gör han det inte för pengarna eller uppmärksamheten, han gör det för återställa någon slags balans både i sig själv och i ett universum som fullständigt tappat proportionerna.

Omdöme: Det har kommit en rad olika bi-dokumentärer de senaste fem, sex åren som alla handlar om den minskande bipopulationen och att vi följdaktligen är fucked for life om vi inte motverkar detta på något sätt. Trots att detta är oerhört viktiga och bra filmer (speciellt den tyska dokumentären “more than honey“) ska Burt’s Buzz inte förväxlas och lumpas ihop med denna samtida dokumentärgenre. Filmen jag precis har sett och som du ska vila ögonen på om några minuter, handlar nämligen väldigt lite om bin och väldigt mycket mer om meningen med livet. Det speciella med biodlar-Burt är alltså inte hans förmåga att klappa bin på huvudet och därmed producera den smarrigaste honungen i mannaminne, utan hans inställning till pengar och arbete. Han hatar och förkastar den urbanan livsstilen, men är samtidigt inte en av dem som går upp i ottan, drar på sig overallen och sedan knegar runt på ladgården i 17 timmar. Han glider istället upp när han känner för det, kokar sig en kopp kaffe, skrapar ihop honungen och leker sedan med hunden i fyra timmar. Dagens civilisationsbojkottare har det onekligen enklare än för femtio år sen. En annan aspekt som är rolig med filmen är att huvudrollsinnehavaren, trots sitt mastodontskägg och luriga Matthew McConaughey-leende inte är ensam om att förgylla filmupplevelsen. Hans vältaliga och spjuveraktiga assistent är en fröjd att lyssna på och skapar så mycket mys att han på egen hand hade kunnat fördubbla tacosförsäljningen på fredagar om någon på ICA hade tänkt lite utanför frysboxen. Den taiwanesiska delegaten som lotsar runt Burt bland hysteriska femtonåriga maskeradbin förtjänar också en stor eloge. Relationen dem emellan är dessutom som mångbottnad och fascinerande att jag skulle kunna tänka mig att se en rom doc-spinoff på studs för att fördjupa mig ännu mer i deras märkliga dragningskraft på varandra.

2spaceIMDb-iconnetflixlogopiratelogo3

Modellpojkar

Handling: Svenska, vältrimmade modellpojkar säger upp sitt avtal med “svennebanansamhället” och beger sig ut i världen för att bättra på sin ekonomiska och instagram-relaterade situation. Förhoppningen är att livet som modell ska innebära ett ändlöst festande med löst folk och lösa förbindelser med lösaktiga töser*. Verkligheten är dock inte lika “hejsan morsan, hejsan stabben”-skrytrolig för våra snygga sex packs-innehavare. Istället för kokssnortade blir det proteinpulversmalande. Istället för kortvariga sexuella förbindelser blir det månadslånga och oplanerade återhållsamhets-sessioner. Och istället för en tripp till den beryktade playboyvillan blir det en åktur till den sunkiga mögellägenheten modellagenturen fixat fram, tre hurtfriska mil utanför stadskärnan. Nä, livet är inte lätt för de rara små gossarna som tjugofyra timmar om dygnet blir avgudade för deras fördelaktiga yttre och ursäktade för deras förment förklenande inre. Det var väl kanske lite småspännande så där i början med all uppmärksamhet men efter ett tag kändes det mest billigt. Nu drömmer de istället om en flickvän som de kan ta med till gallerian, bjuda in till ett spinningpass eller spabehandling och som de på riktigt kan “lära känna på djupet”. Men någon egentlig tid för den här typen av gemenskapsbyggande aktiviteter finns tyvärr inte för den som vill landa de största och mest prestigefyllda kontrakten i den tuffa modellbranchen. Då gäller det istället att stiga upp i ottan, bränna av en 6-700 sit-ups, kasta i sig en näve okända men tydligen gynnsamma preparat, dra iväg till en fyra, fem castingar, spegla sig, gymma lite mer, dricka proteindryck och glo på tv. Så ser det ut för Schenkenberg-imitatörerna varje dag, 365 dagar om året. Pallar de inte trycket från den surrande köksfläkten och råkar låt oss säga äta en ostbåge eller börja dejta nån på nätet, så kan de vara säkra på att en italienare med en perfekt tandrad och ett käkparti som bekräftar det gyllene snittet kommer att ersätta dem på två röda.

(* Jag gillade både Robban Broberg, Povel Ramel och Pst/Q som barn, detta är min högst ödmjuka pastisch. )

Omdöme: Modellpojkar är en “flugan på väggen” eller snarare “flugan på webcamen / smartphonen” typ av serie där vi direkt från hästens mun får höra hur utseendefixeringens ideologi påverkar unga människor idag. För de som står mitt i stormens brunöga är det tvära känslokast som gäller. I ena stunden hoppar de runt och känner sig fräcka i ett par spexiga lederhosen, väldigt nöjda med tillvaron för att i nästa stund bryta ihop i någon slags existensiell härdsmälta. Det ger en bra bild över hur valfri seven eleven-kund i varierande utsträckning påverkas av reklam och konsumtionshets – höga “nya prylar”-toppar och djupa “världen är på väg åt helvete”-dalar. Förutom modellpojkarnas politiska klarsynthet är de medverkande i denna hetstittarserie (“binge-watching series” övers. anm.) också extremt ärliga. Visst, det är ju ett par av huvudpersonerna som borde släppa ut lite luft ur sin egoballong, men att beskylla dem för att hålla tand för tunga kan man inte göra. Misslyckanden, ensamhet, längtan efter kärlek, gemenskap och mening. Allt det där och lite till lyckas de spjuveraktiga och uppriktiga modellerna bjuda på under de provocerande korta avsnitten (13-14 minuter i genomsnitt). Ska jag utse några favoriter måste jag nämna grottmodellen och Sendrups Jr från säsong ett och KISS-imitatören från den andra omgången. Alla deltagare har givetvis sina unika små snöflingssidor, men dessa tre sticker ut lite extra. I alla fall i min bok.  Sammanfattningsvis är detta ännu en briljant dokumentärserie från SVT’s sida. Det når kanske inte upp till “Ryttarelitens” eller “Nittiontalisternas” omöjliga nivåer, men det är fortfarande ett exceptionellt intressant ämne med många irriterande och härliga personligheter. Det är rätt gött det med.

3spaceyoutubelogosvtplay

Shooting Bigfoot

Handling: Ölsugna, överviktiga bigfoot-kännare ger sig ut i “vildmarken” (bakom McDonalds) med bagageluckorna fyllda med pilsnerkorv, sniper-rifles och klintbergare. Uppdraget förutom att skjuta skiten med polarna under ett par dagar är att fånga och döda den enormt håriga och ljusskygga människoapa som hittills bara självutnämda vetenskapsmän, youtubespecialister och soffpotatiskonspiratörer haft förmånen att bevittna. Med sig på den riskfyllda upptäcksfärden har de tre fristående bigfoot-gängen en brittisk dokumentärfilmare som ställer kritiska frågor, ifrågasätter jaktmetoder och tålmodigt lyssnar på luddiga och whiskeydoftande ögonvittnesskildringar. En gång i tiden trodde den ettriga filmaren också på den hisnande legenden om bigfoot, men i takt med att hans utvecklingsfas erbjöd honom ett logiskt tänkande någon gång mellan 7 och 12 års ålder, försvann övertygelsen om “Sasquatchs” omtvistade existens. Trots det lyssnar han på deras expertuttalande både intresserat och uppmärksamt. När de tre expeditionerna förklarar hur bigfoot ser ut, vad den livnär sig på och vilka tider på dygnet den är aktiv ställer han följdfrågor och försöker snällt att hitta någon form av logiska samband. Emellanåt blir det dock svårt för den gode britten att hålla masken, speciellt när falangerna beskriver besten på så vitt skilda vis. Den ena gruppen menar att storfoten älskar kött men inte fisk, att den lever i flock och bor bland trädkronorna. Det andra gänget påstår att den helst av allt äter vegetariskt, lever isolerat och trivs nära marken. Den tredje tankesmedjan säger att den gillar snabbmat, lätt blir kompis med grävlingar och helst bor nära myrstackar. Britten klarar med nöd och näppe att hålla sig från skratt under de här stunderna, mycket tack vare experternas pompösa självbild, men när vildmarksexperterna snubblar in i träd, går ner sig i tjärn eller bränner ner sina tält, krävs det en självbehärskning som egentligen bara hungerstrejkare och biljettkontrollanter besitter.

Omdöme: Jag antar att den dramaturgiska kittlingen för den här filmen ligger i huruvida de kommer att hitta bigfoot under de nästkommande 90 minuterna eller om vi istället kommer att bli översköljda med en lavin av dåliga ursäkter rörande väder, årstid och utrustning. Klippningen och ljudsättningen av filmen pekar nämligen på det – att tanken är att du ska sitta på helspänn i fåtöljen, känna att bigfoot-spanarna hela tiden knappar in på den mystiska vilden och att det bara krävs rätt mängd jordnötssmör i den perfekt placerade trädgrenen för att BF snart ska vara infångad / skjuten och upptäckt. Problemet är bara att filmen samtidigt vänder sig till en lite bredare tittarskara som med all sannolikhet befinner sig långt ifrån den innersta paranoida storfotskretsen och som allra troligast består av skeptiska och hånskrattande cyniker. Finns det då inget för dem som redan på förhand kan gissa sig till slutet, att ta med sig hem från föreställningen? Givetvis finns det massor! Under hela föreställningen väcks det en rad frågor om människans bekräftelsebehov och fåfänga, hennes utbildning och bildning, tro och skepcism. Är det kanske så att det är omgivningens uppspärrade ögon som är moroten för de här “jägarna”? Är det grannarnas nyfikna frågor och kollegornas nyfunna intresse för dig som person som lockar in en i sån här skit? Är det till och med en modern version av pojken som ropade “wolfpack” vi får se? Teorierna är många och behöver nödvändigtvis inte handla om det påstådda skogsväsendets existens utan kan lika gärna handla om de livs levande skogsmullarna som vi med all säkerhet vet existerar. Besserwissrar med bekräftelsebehov, stora visioner och dåliga sociala färdigheter utgör ett perfekt underlag för den som vill filosofera kring livets och mänsklighetens stora frågor. Dessutom är det hela tiden underhållande. Du sitter hela tiden på helspänn och väntar på nästa verklighetsfrånvända historia, nästa supertunna bevisföring och nästa klumpiga snedsteg…

3spaceIMDb-iconpiratelogo3

Elektro Moskva

Handling: Nostalgiska gamla ryska elektrogubbar springer runt på loppis, finkammar dödsbon och ringer upp suspekta tidningsannonsörer på jakt efter sovjetiskt musikaliskt guld. Högst upp på deras julklappslistor står ovanliga och härligt opålitliga synthar, förstärkare som inte ens funderas på att tillverkas längre och keybords som både ser ut och låter som ryska rymdprogramspaneler. Dyrgriparna de är ute efter hittas inte på Rysslands motsvarighet till Gula Sidorna. Det finns heller inget eBay för den här skiten – utan det optimala är om någon slacker till fastighetsskötare hittar ett gammal vindsförråd som ingen använt de senaste tjugo åren – fullt av Kreml High-keybords i mintaktig kondition som sedan midi-gubbarna får en möjlighet att buda på nere i hamnen nästföljande söndag. Till skillnad från västerländska musikmaskiner från den här perioden som hade en policy av att instrumenten skulle låta likadant oavsett var de var tillverkade eller inköpta, jobbar de ryska 70- och 80-tals modellerna efter lite andra parametrar. Varje maskin har sin egna lilla unika personlighet beroende på vilka delar av gamla KGB-datorer de komponerats ihop av. Så länge de utsöndrar ett ljud som i alla fall på ett ungefär ligger mellan “en faxmaskin och ett 56k-modem skriker på varanda inuti en torktumlare” och “absolut cromata-musik nerpitchat och framfört under vatten” är de knapp-pillande och ratt-vridande ljudkonnosörerna helnöjda. Det viktaste är ju inte att kunna återupprepa musikstycket, hitta en melodi eller ens spela in det för framtiden, utan det mest elementära är ju att den överbelamrade lägenhetens visuella kaos får ett extremt passande soundtrack.

Omdöme: Innan jag tar fram mitt anteckningsblock och redovisar mina minutiöst detaljrika iakttagelser ska jag först bara erkänna att jag varken är en beläst rysskännare eller en person som lyssnar speciellt mycket på elektronisk dans(bands)musik. Vad detta beror på är jag dock alldeles för tisdags-lat för att introspektera fram utan konstaterar bara att dessa plumpar i protokollet till trots, så uppskattar jag denna film något oerhört. Efter filmupplevelsen känns det som att jag vill bosätta mig i en nerlagd och smutsig fabrikslokal, att jag åtminstone borde börja samla på Xylofoner och att jag äntligen vet var den tidiga tv-spelsmusiken hämtat sin inspiration ifrån. För trots det småtrevliga persongalleriet, den historiska genomgången och de uppspeedade bilresorna, så är det ljudmattan, den musikaliska fondväggen, den audiella ambiensen om du så vill, som lämnar starkast avtryck när VHS-bandspelaren stängs av. Det är som om de skönaste frekvenserna från den något utdragna tillvaron i livmodern har parat sig med kosmos allra smarrigaste läten och att dessa två ljudenheter sedan fött ett litet barn som bara kan utsöndra midi-magi i lossless-format. Jag är fullt medveten om att jag låter som Tomas Di Leva efter ett 24-timmars svamprus just nu, men det kvittar. Dokumentärens soundtrack är så in i helvetes trevlig att jag efter nerplitandet av dessa bevingade ord ska rippa ner filmens ljudfil och lägga över den på mp3-spelaren. Det spelar ingen roll att jag för andra gången på väldigt kort tid kommer behöva lyssna på två ryssar som står och dividerar om priset på en halvt fungerande synth (utan behjälpliga undertexter märk väl) – så mycket gillar jag nämligen filmens ljuvliga ljudprofil.

IMDb-iconyoutubelogowhut

One In a Million Trillion

Handling: En självutnämnd high school-nörd med acne vulgaris och återkommande hemorrojder känner sig osynliggjord av brudarna och kalsonggreppad av råskinnen. Hans stora mål i livet förutom att överleva skoldagen med boxershortsen intakt är att skaffa sig en flickvän eller åtminstone träffa någon som kan tänka sig att ställa upp på lite snuskbrännboll och låta honom göra ett “helvarv” eller bjuda på en “enhandslyra” lite då och då. Tyvärr är detta inget som inträffar ens lite grann och Rick Rosner som han heter, bestämmer sig därför för att viga sitt resterande liv åt att imponera på tjejerna för allt vad han är värd. Han börjar lyfta skrot, skaffar sig en trollkarls-goatie, agerar nakenmodell, tar anställning som lättretlig dörrvakt och beslutar sig dessutom för det klassiska men ack så felaktiga greppet att skaffa sig några “farliga” ärr. Det fungerar givetvis enormt dåligt, nästan sämre än före make-over’n och Rick börjar få panik. Han döper om sig själv till Gilligan, flyttar till en ny stad, rakar av sig sin löjliga ansiktsbehåring och skriver in sig på high school igen. Den här gången ska han ta revansch på alla som tvivlat och tänker undvika de sociala fallgropar som förvandlade honom till en mänsklig piñata förra vändan. Återbesöket blir dock inte den kärlekstriumf han hoppats på och Rick Ross fortsätter därför desperat att leta efter en identitet som kan både trollbinda och förföra the ladies. Ett förvånansvärt bra resultat på ett IQ-test uppenbarar sig som en möjlig lösning på hans imageproblem och han satsar därför all metaforiskt krut på det klassiska Mensa-kortet. Termer så som ‘protoner’, ‘upphöjt med’, ‘kvarkar’, ‘google’ och ‘ljusets hastighet’ väller ut ur hans mun och otroligt nog ger det också resultat. Han träffar en trevlig dam, slutar kalla sig Gilligan och börjar istället att bygga en liten töntig kärnfamil – men säg den lyckan som varar för evigt. Rick Rosner lyckas nämligen med konsstycket att kvala in till programmet “Vem vill bli miljonär?”, svara tokfel på frågan innan första säkerhetsnivån och dedicerar sedan sju år av sitt liv på att försöka bevisa att programmakarna formulerade frågan på ett felaktigt och väldigt lurigt sätt. Varför han gör på detta viset är ytterst oklart, men huruvida obesvarad kärlek eller ett felsvar på en “TP-fråga” är värst för den manliga stoltheten behöver vi inte längre fundera på.

Omdöme: Med tanke på att den första och andra fight club-regeln för denna sida är att filmerna ska innehålla minst en sympatisk och sockiplast-doftande karaktär, kanske ni undrar varför Leif GW Perssons och Siewert Öholms andliga kusin får ta plats bland de andra mjukisarna. Det är inte en helt enkel fråga att svara på. Människor fascineras av bilkrascher och gluttar istället för att hjälpa till, folk tjuvlyssnar skadeglatt på sina grannars under bältet-bråk istället för att knacka på, andra pillar på sårskorpor istället för att låta bli, så varför kan inte samma mekanismer vara giltiga för dokumentärfilmer? 90-minutarna behöver inte alltid kryddas med ett fotbollslag av förstående, insiktsfulla fleecetröjor som göttar sig med en kopp té och bjuder på bevingade ord. Det finns dessutom något djupt rörande och samtidigt lite ledsamt med att se en uppenbart skarp kille famla så totalt i mörker och svänga fel på varje logisk avfart. Det är som om tjejer är denna IQ-mästares kryptonit och varje försök att knäcka någon slags kod eller formulera någon snitsig ekvation, bara gör saker och ting värre. Det är väldigt fascinerande. En annan insikt som drabbar en är hur mycket tilltro de här IQ-nissarna sätter till sina resultat. Jag menar det krävs inte speciellt mycket läskunnighet, logiskt tänkande eller sunt förnuft för att inse att dessa test varken är en garant för ett framgångsrikt liv eller en större förståelse för den mänskliga tillvaron. Ändå sitter de där och viftar med v-tecknet, tror att allt är klappat och klart, medan de missat att de extra IQ-poängen tagit från EQ-potten. Avlutningsvis kan jag ju också nämna att det är den odödlige Errol Morris som ligger bakom filmen och att denna guldbit ingår i en större serie som heter “First Person”. Det är ganska låga odds på att fler fynd från den godispåsen dyker upp här i framtiden. För er som missat Errol Morris tidigare filmer har jag dels gett honom en helt egen kategori (för de avancerade besökarna) och för er som inte pallar med virtuella omvägar och bara besöker sidan ett par gånger i veckan så bjuder jag på mina två favoriter utan extra kostnad: Vernon Florida och Gates of Heaven.

3spaceIMDb-iconyoutubelogo