Hopptornet

Handling: På en cocktail bestående av klorvatten, varma chips och plockgodis ska ett gäng gladlynta göteborgare med illasittande badkläder och allmänmänskliga skavanker göra ett svanhopp, en “brolinare” eller en klasssisk kanonkula från tio-meters-tornet. Givetvis filmas spektaklet i superduper slowmo HD, med 4K-mickar och dolby / bang oloufsen set-up på puffskydden, så oavsett om det är en Ulrika Knape-wannabe som sätter en mollbergare med perfekt mängd mos eller en stel pinne som hopp-ångrar sig nerför tornet som en bakbunden fågelskrämma, får vi som tittare möjlighet att studera varje liten betydelselös detalj i BluRAY 2160-upplösning. Vem av de här vinterbleka spårvagnsåkarna som kommer att backa ur, bli förnedrade och tvingas till poolvärldens “walk of shame”, utvecklas snabbt till en dramatisk följetång i världsklass. Kan det vara så att förekomsten av tatueringar / lovehandles / synliga ådror / skåpsnyckel runt fotleden avgör om personen är en akrofob eller ej? Med Sherlock Holmes mentala badmössa på knoppen blir detta plötsligt den viktigaste frågan i ditt liv. “Mimiken, kroppsspråket och byxmodellen säger ju att den här jäveln bangar ur, men tålängden, underhudsfettet och hårfärgen pekar år andra sidan på en perfekt salkov…” Oavsett om du knäcker koden eller får fortsätta att famla i blindo så har du femton härliga minuter av mentala överläggningar, personliga triumfer och kallsupar framför dig. Nu hoppas vi bara att gänget bakom filmen fortsätter att dokumentera även de andra förnedringssporterna. Jag tänker naturligtvis främst på brännboll, yenga och hela havet stormar.

Omdöme: Korta dokumentärer lämnar mig ofta med kurrande mage, en avbruten salivproduktion och blåa bollar. Den här lilla powernapen till dokumentär har dock den totalt motsatta effekten på mig. Jag känner mig mätt och belåten, jag har lärt mig allt jag tycks behöva veta om hopptornshoppande och jag kommer kunna dö lycklig med vetskapen att folk ser ut som fullständiga idioter när de är skrämda för sina liv. Hur de klordoftande käraktärerna tar sig an utmaningen och talar sig själva nerför stegen eller ner i poolen är filmens stora behållning. För den som är väl verserad inom psykolgins undervegetation finns det många guldkorn att zooma in på. Självförnekelse, projicering, stockholmssyndrom. Till och med ett par vattentäta fall av kung O’s mamma kn*llar-komplex för den som har ögon och öron med sig. När folk som är vettskrämda trycks upp mot en mental vägg (tv-team, störiga färdighoppade polare osv etc) är alla förmildrande medel givetvis tillåtna. De skyller på badbrallorna, sin uppväxt, medfödda hjärtfel. Varför de inte vågar erkänna att de är lite smårädda och påväg att skita påskgodis, går bortom min förståelse, men men. Exakt varför du kommer att uppskatta filmen har jag varken ork eller kreativ juice av snickra ihop just nu. Men varför inte avvara femton ynka minuter, avgör för dig själv och återkom via fax eller msn.

svtplay

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s