The Swedish Theory of Love

Handling: I ett avlångt litet svennebananland i de nordligaste delarna av Europa bor det fullt av introverta, ljusskygga nickedockor som inte vill något annat än att hålla sig på sin kant. All vaken tid spenderas därför ensam i den egna, trånga lägenheten, där de äter färdiglagade rätter, tuggar i sig finska pinnar och stirrar sig blinda på olika typer av skärmar. Den sociala interaktionen utanför hemmets trygga vrå sköts helst under ordnade, civiliserade förhållande (spinningpass, bokcirklar, bullrunkarsessioner osv.) och ska det tvunget munhuggas medborgare emellan så bör längden på kommunikationen hållas så kort som det bara går. Varför det har blivit så här tokigt, är svårt att veta exakt, men enligt en polsk sociolog och den här dokumentärfilmsmakaren är ökad jämnställdhet, sociala skyddsnät och det stora individualiseringsprojektet de största bovarna. Singeltjejerna som väljer att inseminera sig med hjälp av danskt, nedfrusen sperma; tunnelbanan där morgonzombisarna gör allt för att undvika ögonkontakt; Findus Jultallrik. Alla är de klockrena exempel på hur välfärden och lika lön för lika arbete förvandlat en “go’ och glad kexchocklad”-befolkning till en armé av dystra ensamseglare. För att riktigt banka in budskapet om att svenskar är VÄRLDENS mest miserabla och avskärmade folk får vi träffa de som jobbar med att ordna upp dödsbo där ingen anhörig går att hitta. Ofta handlar det om riktigt nattsvarta människoöden där folk legat döda i sina lägenheter i ett par tre år utan att upptäckas och där till slut en omänsklig odör fått brevbärarna att heja till. Filmskaparna förklarar det hela med att ingen lånar socker av sina grannar längre, att vi bara harvar på i våra små hamsterhjul och ger dessutom autogiro-funktionen en liten känga när de ändå är i farten. Som grädde på moset i denna rättegång mot den svenska ensam- och stelbenheten får vi träffa en SFI-klass där läraren pedagogiskt förklarar svenskarnas utomjordiska och nästan obehagliga personlighetsdrag genom olika tidstypiska ord. “Särbo” säger läraren och klassen skakar oförstående på huvudet, “särbo” försöker hon igen, men ingen fattar. När hon till slut förklarat att det handlar om två människor som älskar varandra, men som ändå väljer att leva var för sig, viker sig klassen dubbelt och kiknar av skratt. Ridå. Game Over. Schack och matt.

Omdöme: Ska ni titta på den här finfina filmen rekommenderar jag å det grövsta att ni gör det i grupp, med er bättre hälft eller åtminstone tvingar med en gammal barndomskompis till biografen. Att gå på premiären ensam, omringad av mysiga hångelpar och dessutom be hela rad tre att ställa sig upp för att komma till din plats är inget jag kan rekommmendera så tillvida du har en fetisch för socialt obekväma situationer. Filmen är å andra sidan väldigt underhållande, att se danska torsos sitta och runka i ett sterilt rum är roligare än du kan tro, så jag skulle inte vänta allt för länge på dvd-utgåvan eller den oundvikliga premiären på svt play om jag vore dig. Filmens främsta behållning är de existensiella frågor som väcks, alla vet att livet som levs just nu, där varje man och kvinna krigar för att förverkliga sig själv och sina drömmar bara är ett litet luftslott. Att vi sitter på the interwebz och boostar varandra, medan interaktionen i det verkliga livet bara går trögare och trögare är frågor som vi måste förhålla oss till. Där kommer dokumentären verkligen till sin rätt. Det som är halvnegativt med filmen är den något ensidiga framställningen av “den svenska ensamheten”, bevisföringen är emellanåt lite väl tunn och försöken att nyansera debatten är nästan skrattretande. Det finns inga krav på att dokumentärfilmer ska hålla samma neutralitetskrav som säg en akademisk avhandling, men när motpolen till att sitta inlåst i sin lägenhet och maratonkolla på netflix-serier består av ett gäng trädkramande medelklassbarn turned hippies som ligger i en ormgrop och kittlar varandra, blir det lite väl tillrättalagt. Jag fattar vart filmmakarna vill komma, men ge mig något mer verklighetstroget att förhålla mig till än weedrökande scout-sekter, det blir mer utmanande på så sätt. Avslutningsvis vill jag slå ett slag för läkaren nere i Etiopien som borde få en egen halvtimmes-dokumentär. Han är lite halvdryg emellanåt, men om det är någon av karaktärerna som förtjänar en spin-off serie så låt för guds skull bli honom.

3spaceIMDb-icon

 

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s