The Wolfpack

Handling: Nyförälskade, nervösa och lite paranoida flyttar herr och fru Angulo till världens mest hektiska storstad, New York för att bilda en sektig liten kärnfamilj. Drivna av en rädsla för kriminalitet, apokalyptiska Hare Krishna-idéer och en övertro på hemskolning tar de det något förhastade beslutet att det vore bäst för alla inblandade om kidsen inte lämnar lägenheten alls, mer än i absoluta nödfall. Utanför porten lurar det ju faror bakom varje hörn och de små liven kan inte ta många steg ut på asfalten innan dekadens, superknark och ideologi kommer tryckas upp i deras oförstörda och oskyldiga ansikten. Nej, det bästa är förstås om de stannar hemma och glor på film dagarna i ända, jämnåriga kompisar är ändå rätt överskattat och frisk luft och motion är bara ett påhitt från världshäsloorganisationen. Femton år efter den här briljanta idén har de långhåriga kidsen fått nog, de kryper bokstavligen på väggarna och beger sig i hemlighet ut på äventyr längs avenyerna. I den här vevan stöter de på en dokumentärfilmare, en märklig liten vänskap uppstår och till slut bjuds hon hem till den paranoida och instängda lägenheten. Vad som väntar där är både storslaget, ledsamt och horribelt. Ska inte avslöja allt för mycket, men om jag säger att en perfekt buskistolkning av “Pulp Fiction” och “Reservoir Dogs” av de socialt svältfödda bröderna inte är filmens höjdpunkt förstår ni säkert storheten med denna dokumentär.

Omdöme: Under stora delar av min uppväxt har drömmen om ett liv, totalt centrerat kring tv-serier och film varit extremt lockande, fantasierna har skenat iväg lite väl långt ibland, men olika auktoritärer i form av föräldrar och andra förståsigpåare har envist hävdat det orimliga med en så stillasittande livsstil. Jag har alltid förbannat dem, tyckt att de varit teknikfientliga bakåtsträvare, men efter att ha sett denna obehagliga, medryckande dokumentär, där farsan drar det isolerade filmtittandet till sin slutgiltiga spets, inser jag hur fel jag haft. Pojkarna i filmen är superfina människor, men det finns något världsfrånvänt i mimiken, röstläget är något hollywoodifierat och trots att de säger alla de rätta sakerna känns det som att deras känslomässiga utveckling är något uppfuckad. Om jag lägger bort mina lekmannamässiga psykologglasögon för en stund och istället tittar på filmens kvaliteter måste jag säga att detta utan tvekan är årets dokumentärfilm. Extremt intressant ur en sociologisk synvinkel, fantastiskt spännande ur ett familjeperspektiv och att den fortfarande, 24 timmar efter tittningen, ger mig kalla kårar tar jag som ett gott tecken. Det faktum att pappan som var mest drivande i frågan om isolering fortfarande bor kvar i lägenheten skapar en enormt påtaglig och spänd stämning som sent kommer lämna dig som tittare.

3spaceIMDb-icon

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s