Atari – Game Over

Handling: Enligt 80-talslogiken att alla subkulturer måste innehålla seglivade vandringssägner, legendsagor och stora tragedier försöker tvspelsnördar trumma upp lite uppståndelse kring en trettiofem år gammal kvasi-klintbergare. Skrönan handlar i korta drag om huruvida ett multinationellt storföretag (Atari) dumpade ett gäng osäljbara platsbitar (ett tvspel baserat på filmsuccén E.T.) på en öde sopstation eller om de gav bort spelen till barnhem, asylsökande och andra behövande själar som ett gäng barmhärtiga samariter. Uppspelta och självsäkra hawaii-skjortor som alla tycker att pottfrilla och goatie är en helfestlig kombination, berättar sen uppjagat den halvroliga historien om hur extremt jävla pissdåligt själva tvspelet faktiskt var (“jag ville typ strypa E.T. och trycka upp hans fula jävla finger nånstans…”) men samtidigt hur galna alla var i Atari, där cheferna var små kreativa genier och alla spel var superduper-roliga, TILLS glödfingerspelet kom och förstörde allting det vill säga. Huruvida de hittade 2600 nergrävda tvspel på en åkermark i New Mexico eller om det kanske är så att kapitalistiska storföretag var miljövänliga och reko redan på 80-talet och därför inte grävde ner sopor i marken, ska jag låta vara osagt. Vad jag däremot kan säga är att hela femtio, sextio Atari-fans är på plats med sina E.T.-dockor för att bevittna det sorgliga sopgrävandet.

Omdöme: Halvvägs in i filmen slår det mig att de här galna människorna som åkt land och rike runt för att vara med i uppgrävandet av gamla dammiga tvspel, inte drivs av fåfänga eller kitchig nostalgi utan istället av ett behov av att lägga förlusten av en trevlig spelkonsol bakom sig. När den poletten trillar ner, sätts dokumentärens andra scener i ett annat perspektiv. Fram till dess hade jag mest betraktat filmens huvudkaraktärer som stroppiga små framgångsrika geeks, som med lite väl allvarliga högstadiekomplex nöjt berättat om alla vilda fester som pågick på Ataris huvudkontor långt in på småtimmarna. Det är lite synd att de väntar så länge med att göra intervjuobjekten mänskliga och sympatiska genom att plantera begravningsmetaforen, jag tror faktiskt filmen tappar lite på det. En annan miss filmskaparna gör är att inte låta superfanet med stort S – specialdesignad Atari-bil, en fullsize E.T.-docka under armen och best buddy med George R. R. Martin – få mer kameratid. Det är snudd på brottsligt att inte ta till vara på en sån unik snöflinga, utan låter hans medverkan klocka in under tio minuter. Titta bara scenen där han beger sig iväg på sin episka roadtrip (Först Vegas, sen Area 52, sist sopgrävning) med E.T.-dockan fastspänd i Atari-sätet brevid och tvspelsmusik dundrandes i högtalarsystemet. Jag lovar att du kommer att fälla en tår, när det går upp för dig att kamerateamet inte följde med honom hem, intervjudare jobbkamrater och talade med förvirrade gamla lågstadielärare.

3spaceIMDb-iconyoutubelogo

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s