I am Santa Claus

Handling: Velourälskande, amerikanska skäggmonster mellan 53 och 78 jordsnurr börjar extraknäcka som “professionella” jultomtar när landets ekonomiska situation blir alltför obehaglig. Målet är att bli en sån där vithårig och mysig Michelingubbe som står och “ho! ho! ho!”-ar i nått köpcenter med en kobjällra i ena näven och en blöt pepparkaka i den andre, gärna iklädd en röd och illasittande morgonrock. Att deltidsarbetet mest går ut på att fotograferas och brottas med bortskämda snorvalpar är cool and the gang, men att hemlighålla det faktum att de tar ut lön för vardagsaktiviteter som de utför gratis under årets resterande 51 veckor är desto svårare. Ovanan att dyka upp oannonserat hemma hos folk i någon matbefläckad och färgglad julkofta, orakad och med 12% glöggandedräkt är till exempel inte längre något oönskat beteende som Clint, 68 borde söka vård för utan istället det personlighetsdag som hjälper honom att betala räkningarna och sätta skräpmaten på bordet. Det tar givetvis ett tag för den grötindränkta hjärnan att vänja sig vid allt det här, men med hjälp av olika teatraliska röster, hinkavis med blekmedel och en alldeles för hög skrattfrekvens kan våra CocaCola-skapade vänner så sakteliga börja komma in i julvibben samtidigt som de stökiga barnfamiljerna får ett par foton för livet. Det är absolut inget lätt arbete, men genom att dopa sig med clementiner, pepparkakor, knäck och brunkål kan vem som helst bli en bra tomte. För att bli bäst i branchen krävs det dock, precis som för Elvis-imitatörerna, något av en personlighetsstörning, en krackelerad självbild och att någon del av imitatören på riktigt tror att han är Memphis / Nordpolens förlorade son, annars blir det inte tillräckligt trovärdigt och de står sig slätt gentemot de mer rutinerade gubbarna.

Omdöme: I trailern till den här magiska jultomtedokumentären undrar filmskaparna om den presumtiva biobesökaren och den introverta laptopinnehavaren egentligen vet “whose lap [their] child is sitting on?”. Det är en rätt kryddstark fråga att ställa till någon man kommunicerat med i knappa tre minuter. Den känns inte helt kosher efter att ha öpnnat den första kalenderluckan och fått veta att WallMart-tomtarna lever ganska destruktiva och dekadenta liv utanför köpcentervärmen och efter nästföljande lucka som består av ett trettiosekundersinslag där den mest obehagliga tomten inte lyckas trösta ett av de kinkiga köpcenterbarnen. Det är precis som att de vill att vi ska gå till bio/iTunes-visningen med innehållet från lucka tre: “vems knä är det ditt barn sitter i egentligen?!?” ringandes i öronen, halvirriterade och uppjagade av den hårt redigerade trailern. Den skapar en kontrast till filmens mjuka och inkännande herrar och det får ses som ett klassiskt gammalt knep att klippa ihop en medryckande men missvisande trailer för att diskrepansen mellan pr-produkt och den faktiskt varan ska misstas som proggression och utveckling. Den lite lökiga och manipulativa trailern till trots bjuder filmen på starka, roliga och medryckande upplevelser. Bra driv rakt igenom, ärliga dialoger och snyggt redigerat. Ni kan dock skippa filmens första två minuter med gott samvete. Regissören kör på den gamla “kids say the darndest things”-prylen och intervjuar brådmogna barn som sitter och bjuder på sina “ärliga” och “roliga” svar. Det kryper alltid i kroppen på mig när dessa lillgamla smilfinkar sitter och fåglar sig inför ett kraxande kamerateam.

3spaceIMDb-iconwhut

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s