One In a Million Trillion

Handling: En självutnämnd high school-nörd med acne vulgaris och återkommande hemorrojder känner sig osynliggjord av brudarna och kalsonggreppad av råskinnen. Hans stora mål i livet förutom att överleva skoldagen med boxershortsen intakt är att skaffa sig en flickvän eller åtminstone träffa någon som kan tänka sig att ställa upp på lite snuskbrännboll och låta honom göra ett “helvarv” eller bjuda på en “enhandslyra” lite då och då. Tyvärr är detta inget som inträffar ens lite grann och Rick Rosner som han heter, bestämmer sig därför för att viga sitt resterande liv åt att imponera på tjejerna för allt vad han är värd. Han börjar lyfta skrot, skaffar sig en trollkarls-goatie, agerar nakenmodell, tar anställning som lättretlig dörrvakt och beslutar sig dessutom för det klassiska men ack så felaktiga greppet att skaffa sig några “farliga” ärr. Det fungerar givetvis enormt dåligt, nästan sämre än före make-over’n och Rick börjar få panik. Han döper om sig själv till Gilligan, flyttar till en ny stad, rakar av sig sin löjliga ansiktsbehåring och skriver in sig på high school igen. Den här gången ska han ta revansch på alla som tvivlat och tänker undvika de sociala fallgropar som förvandlade honom till en mänsklig piñata förra vändan. Återbesöket blir dock inte den kärlekstriumf han hoppats på och Rick Ross fortsätter därför desperat att leta efter en identitet som kan både trollbinda och förföra the ladies. Ett förvånansvärt bra resultat på ett IQ-test uppenbarar sig som en möjlig lösning på hans imageproblem och han satsar därför all metaforiskt krut på det klassiska Mensa-kortet. Termer så som ‘protoner’, ‘upphöjt med’, ‘kvarkar’, ‘google’ och ‘ljusets hastighet’ väller ut ur hans mun och otroligt nog ger det också resultat. Han träffar en trevlig dam, slutar kalla sig Gilligan och börjar istället att bygga en liten töntig kärnfamil – men säg den lyckan som varar för evigt. Rick Rosner lyckas nämligen med konsstycket att kvala in till programmet “Vem vill bli miljonär?”, svara tokfel på frågan innan första säkerhetsnivån och dedicerar sedan sju år av sitt liv på att försöka bevisa att programmakarna formulerade frågan på ett felaktigt och väldigt lurigt sätt. Varför han gör på detta viset är ytterst oklart, men huruvida obesvarad kärlek eller ett felsvar på en “TP-fråga” är värst för den manliga stoltheten behöver vi inte längre fundera på.

Omdöme: Med tanke på att den första och andra fight club-regeln för denna sida är att filmerna ska innehålla minst en sympatisk och sockiplast-doftande karaktär, kanske ni undrar varför Leif GW Perssons och Siewert Öholms andliga kusin får ta plats bland de andra mjukisarna. Det är inte en helt enkel fråga att svara på. Människor fascineras av bilkrascher och gluttar istället för att hjälpa till, folk tjuvlyssnar skadeglatt på sina grannars under bältet-bråk istället för att knacka på, andra pillar på sårskorpor istället för att låta bli, så varför kan inte samma mekanismer vara giltiga för dokumentärfilmer? 90-minutarna behöver inte alltid kryddas med ett fotbollslag av förstående, insiktsfulla fleecetröjor som göttar sig med en kopp té och bjuder på bevingade ord. Det finns dessutom något djupt rörande och samtidigt lite ledsamt med att se en uppenbart skarp kille famla så totalt i mörker och svänga fel på varje logisk avfart. Det är som om tjejer är denna IQ-mästares kryptonit och varje försök att knäcka någon slags kod eller formulera någon snitsig ekvation, bara gör saker och ting värre. Det är väldigt fascinerande. En annan insikt som drabbar en är hur mycket tilltro de här IQ-nissarna sätter till sina resultat. Jag menar det krävs inte speciellt mycket läskunnighet, logiskt tänkande eller sunt förnuft för att inse att dessa test varken är en garant för ett framgångsrikt liv eller en större förståelse för den mänskliga tillvaron. Ändå sitter de där och viftar med v-tecknet, tror att allt är klappat och klart, medan de missat att de extra IQ-poängen tagit från EQ-potten. Avlutningsvis kan jag ju också nämna att det är den odödlige Errol Morris som ligger bakom filmen och att denna guldbit ingår i en större serie som heter “First Person”. Det är ganska låga odds på att fler fynd från den godispåsen dyker upp här i framtiden. För er som missat Errol Morris tidigare filmer har jag dels gett honom en helt egen kategori (för de avancerade besökarna) och för er som inte pallar med virtuella omvägar och bara besöker sidan ett par gånger i veckan så bjuder jag på mina två favoriter utan extra kostnad: Vernon Florida och Gates of Heaven.

3spaceIMDb-iconyoutubelogo

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s