Next Goal Wins

Handling: När fotbollslandslaget för Amerikanska Samoa förlorar en VM-kvalmatch mot Australien med 31-0 i slutet av 2001, börjar putslustiga journalister världen över att tugga fradga och fila på sina snyggaste “stolpe ut”-rubriker. Det senaste scoopet om att Kim Jong Ill åkt karuseller på Disneyland, att en dövstum pojke löst en Rubiks kub på 45 sekunder eller att ryska forskare äntligen designat en talande vodkaflaska får vänta, nu gäller det att vässa den sarkastiska pennan och skriva något riktigt dräpande om den största och mest pinsamma fotbollsförlusten i VM-kvalets historia. För de förslustvana men känsliga landslagsspelarna är det däremot ingen munter historia. De upplever att de har svikit sig själva, sin familj, landets 65000 fotbollstokiga invånare och inom kort har de flesta spelarna också kastat skorna på hyllan i ren frustration. Tio år senare står landslaget inför ytterligare ett kval, denna gång till fotbolls-VM i Brasilien och situationen är nästan ännu mer panikartad nu. Laget ligger kvar, sist på världsrankingen och har inte gjort mål i något officiellt sammanhang på över 17 år. Fotboll blir dock lite roligare om man inte bara behöver hämta upp bollen ur sitt egna mål, så en sprallig men sträng holländare som tränat typ Burkina Fasos ungdomslandslag flygs in för att få lite ordning i leden och styra upp de kaosartade träningarna. Att några koner välts omkull och att långskotten ibland träffar några lågt flygande tranor är dock förståeligt, laget består av ett gäng djupt troende amatörtrixare med både tre och fyra jobb vid sidan om sportbollandet. Till en början gillar de naturligt nog inte heller den burdusa boern speciellt mycket, men de vänjer sig ändå förhållandevis snabbt vid hans hetsiga och skrikiga ledarstil. Han kör på det vanliga Mighty Ducks-snacket om vikten av att aldrig vika ner sig, att jobba för varandra och att sätta hårt mot hårt, men trots att klyschorna haglar som ris på Uncle Bens bröllop, lyckas han få igång träbenen, snedträffarna och de små rundningskonerna förvånansvärt bra. Det är dock en sak att klara av tio trixningar på träningen, att klara av två, tre passar inom laget när det bara är på skoj och en helt annan fotbollsfemma när det är på blodigt kval-allvar och stornationer som Tonga och Cooköarna står för motståndet.

Omdöme: Låt dig inte luras av att stillbilden till youtube-trailern ser ut som omslaget till “Engelska A”-boken du hade på mellanstadiet eller bli blasé för att fotboll inte är din kopp av té, det här är en briljant dokumentär på så många plan att Inceptions fyrdimensionella metasnurr känns både platt och livlöst. Till att börja med handlar filmen för en gångs skull om människor som älskar något så sjukt innerligt, trots att de är helt värdelösa på sysslan i fråga. Bortsett från Best Worst Movie och möjligtvis också Fuck For Forest är det en raritet för dokumentärer i allmänhet och för filmerna här på hemsidan i synnerhet. Annars är det liksom dokumentärfilmernas standardmall – att belysa en populär företeelse eller aktivitet genom att följa grenens bästa och mest fulländade utövare och sen smeta ut det över 90 minuter plus eftertext. Förutom denna ovanliga dimension får vi också lära känna transpersonen Johny / Jaiya som är en grym fotbollsspelare och förgyller dokumentären på ett maffigt sätt. Det faktum att ögruppen erkänner tre kön – fa’afafine förutom de vanliga två – tillsammans med lagkamraternas, tränarnas och öbefolkningens totala obryddhet över Jaiyas könstillhörighet är upplyftande med tanke på hur mycket hat, ilska och våld som riktas mot transpersoner i vår del av världen. För det tredje är filmen brutalt snyggt komponerad. Musikvalen, klippningen, tempot, grafiken – allt samspelar som ett väloljat maskineri och emellanåt känner man sig nästan utnyttjad för man gråter på exakt det ställe som de lömska och skickliga dokumentärfilmarna vill, skrattar som på beställning i nästa stund och sitter med andan i halsgropen i ett tredje moment. Det gör dock ingenting för resan som man slussas in i är mer magisk och hissnande än en svampinducerad tripp på Alladins matta någonsin kan vara och förutom det skickliga hantverket ska filmens deltagare också ha en stor eloge. Redan nämnda Jaiya är som sagt briljant, den holländska tränaren är skrikig men underbar, målvakten borde bli helgonförklarad och den ordinarie tränaren är så skör och känslig att det är rent rörande. När denna fenomenala film släpps på DVD, säljs till SVT eller går upp på biograferna vill jag därför att ni lovar mig att ni tittar på den, om och om igen. Okej? Okej.

3spaceIMDb-icon

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s