Make Believe

Handling: Femton deprimerade tonåringar med grova Joe Labero-komplex tävlar om vem som är mest exalterad över att tvinga ner kaniner i trollkarlshattar, gömma böjda ess i rockärmen eller tejpa fast vettskrämda duvor i innerfickan. Den “magiker” som har lagt ner mest tid på att förfina sina “illusioner” och dessutom valt ut den snyggaste och mest spektakulära “glittrig skjorta, matchande fedora”-combon kommer att roffa åt sig en nätt liten check på 10 000 dollars och rätten att skjuta skjortärms-konfetti i ögonen på de fjorton förlorarna. Det skadar givetvis inte ha stenkoll på Europe’s tidiga plattor för att öka på vinstmöjligheterna och att nämna för dommarna, lite i förbifarten sådär, att Siegfried och Roy minsann inte var några suspekta, solariebrända hockeyfrillor utan två rekorderliga föredömmen att beundra och forma sina liv efter ska absolut inte underskattas. Domarna som av egen erfarenhet vet vad som krävs för att hantera ett trollkarlsliv är nämligen extremt hårda i sin bedömning och tittar inte bara på fingerfärdighet och förmågan att skapa falska sinnesintryck. Lika viktigt är det att de tävlande har en abnorm utstrålning som framförallt ger signaler om att de en dag kan hantera att vakna upp ensamma på ett sunkigt hotellrum utanför Las Vegas någonstnas, med duvskit på hela balkongen och kortlekar, silkesdukar och pingpongbollar i varje litet skrymsle och vrå. Det finns många starka kandidater som i alla fall på pappret inte ska behöva livnära sig genom att underhålla sockerspattiga 5-åringar på barnkalas efter karriärens slut. Frågan är bara om det är den japanska naturkraften, den sydafrikanska duon eller den självsäkra helylle-amerikanen som trollbinder publiken och tar med sig det guldlackerade trollspöt hem.

Omdöme: Min relation till “illusionister”, “trollkarlar” och “kortlekskännare” har alltid varit av en ansträngd art. Visst, när jag var 5 år och ännu inte utvecklat ett kritisk och logiskt förhållningssätt till omvärlden och tyckte att pannkakor och kaviar var en lysande idé, så kunde jag fascineras över att min morbror trollade fram femtioöringar ur mina smutsiga små öron. Men med åren har jag lärt mig att dessa människor är bland de mest manipulerande, bekräftelsehungriga och läskiga individer du kan ha oturen att springa på. Jag säger inte att de fortfarande kan lura upp mig på läktaren ibland, att jag precis som alla andra också blir nyfiken på hur skiten går till, men trånandet efter beundran tillsammans med den falska ödmjukheten lägger sig som en blöt, nerkissad filt över allt det roliga och förstör helhetsupplevelsen. Så varför tittade jag då på den här dokumentären? Svaret är att douchigheten hos dessa trollande ungdomar inte har blommat ut för fullt ännu. Trots att det är lätt enerverande att varje person som blir intervjuad samtidigt sitter och fipplar med en kortlek, har de lyckligtvis inte skaffat en soulpatch än, köpt en läderjacka eller slingat sitt hår. En annan aspekt av att det är tonåringar och inte frånskilda 35-åringar som underhåller oss med sin trollerlåda är att misstag fortfarande kan inträffa. Tittar du på en föreställning av en rutinerad illusionist kommer hen aldrig att göra bort sig. Visst, en gång vart trettionde år är det en vit tiger som inte längre pallar med tristessen, men förutom det är misstagen få. När dessa nervösa kids stegar ut på scen, med en puls på 230 och handsvetten forsande kan vad som helst hända. Det tillsammans med den amerikanska deltagaren Derek, som drömmer om att en dag bli asiat, gör detta till en mysig och magisk dokumentär.

2space

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s