Zidane

Handling: En regnig lördagskväll hösten 2005 riggar ett dokumentärfilmscrew upp 17 HD-kameror på Santiago Bernabéu stadion i Madrid. I fokus står Zinedine Zidane, en halvflint fransman som är extremt bra på att joxa med trasan, som aldrig haft några tecken på träben och som i förhållande till Carews apelsinkonster och Zlatans fejkade tuggummiakrobatik, behärskar ett saltkorn. Trots att “Zizou” är på väg att hänga upp sin patenterade “wife beater” på hyllan, har han ett par matcher kvar i kroppen innan han ska låta sig provoceras av Mazeratti i VM-finalen 2006 och bli “Skalle-Per” med sportbollsfantaster över hela världen. Matchen vi får följa spelas mot Valencialaget Villareal och förutom den brutala inramningen som 80 000 sangriafyllda spanjorer alltid kommer att skapa, får vi även se hur fotbollsspelaren med det mest superhjältekompatibla namnet någonsin rättar till sina strumpor, hur han lobbar i väg majestätisk loska efter majestätisk loska och hur han förolämpar domaren till tårar. Varenda liten gest, varje bollkontakt och samtliga små ord han muttrar fram registreras av kamerorna som följer honom som några paranoida små hökar. Givetvis är det bara de bästa vinklarna och de smaskigaste förolämpningarna som kommer med och för att lätta upp stämningen ytterligare för de tittare som inte följt fotbollskväll sen 98′, har de lagt ner enormt mycket krut på efterarbetet. Det skotska superbandet Mogwaï bjussar på soundtracket, ljudbilden är olagligt snygg och som om två halvlekar inte vore nog, kryddas produktionen med några abstrakta, tankeväckande haikudikter från huvudpersonen själv – Mr. Dubbel-Zäta.

Omdöme: Å ena sidan frestas jag av att låta er fotbollshatande sportbollsbojkottare få ett fripass den här gången, att jag bjuder er på ett litet “komma ut ur fängelset”-kort och så ses vi istället vid nästa uppdatering här på bloggen. Jag är ju ingen ondsint människa, jag brukar inte heller plåga min omgivning med mer oönskade aktiviteter än vad mitt ego kräver, men just den här gången tycker jag gott att ni kan stanna kvar och i alla fall överväga att se filmen. För å andra sidan är den här filmupplevelsen perfekt för alla er som a) har en koncentrationsförmåga med en maxkapacitet på 15 minuter, b) lider av stressmage eller c) hatar allt vad professionell sport står för. Vi får ta del av hela matchen (90 minuter + haikudikter), rollbesättningen är ganska skral (Roberto Carlos och David Beckham dyker upp i några av de mest minnesvärda birollerna, men annars är det den flintskallige fransmannen som står för fiolerna) och det dramaturgiska tempot är emellanåt nattvard för pensionärer-långsamt. Den här filmen är alltså det optimala lackmustestet för att se om du måste slipa på din förmåga att fokusera, om du behöver äta mer fullkornspasta eller om du faktiskt gillar den här redigerade versionen av “drama-fotboll”. Fördelarna är nämligen många. Under stundom är stämningen magisk, vi kommer galet nära ZZ och vi blir dessutom bjudna på det totala spektrat av en fotbollsspelares känsloregister: munklik koncentration, spottsugen, enorm dommar-ilska, spottsugen, hörnflaggsbusig, spottsugen, spottsugen och så slutligen dra på sig rött kort-galen. Nackdelar finns det också, men jag tänker inte bjuda på dem med risk för att skrämma bort de läsare som oturligt nog glömde gympapåsen hemma under hela grundskoletiden.


3space

Advertisements

2 thoughts on “Zidane

  1. “Det dramaturgiska tempot är emellanåt nattvard för pensionärer-långsamt” Fick mina smilgropar att bli några centimeter djupare. Fler recensioner! Mera, mera!

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s