Jig!

Handling: Med bara ett par månader kvar till den stora finalen i Riverdance-struttande ligger de perukbärande och stela överkropparna i rigorös hårdträning för att nöta in dansstegen som kommer få dem att se ut som stelopererade men majestätiska gräshoppor. Irländsk folkdans har ju aldrig varit en sport för de som gillar att ligga på sofflocket, för de som oroar sig över rörligheten i fotlederna vid vuxen ålder eller för de som vägrar att bära glittervästar, så det gäller att behålla fullt “Mr. Miyagi”-fokus sju dagar i veckan samtidigt som den mentala skyddshatten alltid måste vara på. Glåpord, grimaser och gliringar är nämligen vardagsmat för de som dedikerat sina liv åt denna hybrid mellan ballett, steppdans, rytmisk sportgymnastik och rörelserna som alltid följer uppmaningen: “Göran! Stampa ihjäl den där hemskt räliga spindelen där borta är du snäll”. Men trots den nästan föraktfulla tonen från den oförstående och nedsättande omgivningen, håller den sköna och starka skaran på 20 000 inbitna Michael Flatley-fans fanan högt och dansar som om det varken fanns kameror eller morgondag. De vettskrämda och kuvade tioåringarna kanske inte gör det med lika mycket övertygelse och perfektion som deras förväntansfulla och nitiska föräldrar hade önskat, men herrejäklar vad de kan dansa! Det samma gäller för Carola Häggkvists Mini Me, den flygande holländaren, Billy Elliot-kopian och den ryska amatörklubben. Med lite blod, svett och fotblåsor kommer man långt, nu gäller det bara att dansstegen sitter som keps även under mästerskapet, så att inte den graciösa gräshoppan förvandlas till en klumpig och vilsen liten vandrande pinne.

Omdöme: Tänk dig att du slår dig ner i soffan, slänger på en dokumentär om ett fenomen du aldrig tidigare brytt dig om och nittio minuter senare känns det som att du är en självklar del av rörelsen – så till den milda grad att du genast vill anmäla dig till en massa kurser och i alla fall för några veckor dedikera ditt liv åt denna underbara aktivitet. Just nu känns det exakt så för mig och trots att jag vet att känslan kommer försvinna lagom till helgen, är det ändå ett bra, jäkla betyg för en film. Genom ett starkt persongalleri, sköna, passande naturbilder och en förmåga att locka fram perfekta citat från de inblandade, kommer du fullkomligt att älska resan som dokumentären bjuder med dig på. Hela spektrat av känslor hinner skölja över dig innan eftertexterna rulllat klart och det kan man verkligen inte säga om alla filmupplevelser. Glädje och en smula förakt under de första tio minuterna, nyfikenhet och exaltering den nästkommande halvtimmen, ilska och förvirring de efterföljande tjugo och stolthet och innerlig njutning de sista trettio. Med tårar i ögonen och axlar trötta av nervositet, kommer du kravla dig ur soffan och känna dig som en helt ny människa. Eller ny och ny förresten, det beror väl på hur känslokall och cynisk du var när filmen började i och för sig. Hur som helst är detta en magnifik film om en sport med disciplinerade utövare, fin tävlingsanda och en allmänt trevlig atmosfär. Jag kan dessutom garantera dig att om inte den rödhåriga lilla irländska tioåringen vinner över ditt hjärta, kommer Billy Elliot-kopian att dra det ur din bröstkorg, tina upp det med sin hårfön och massera det tillbaka till liv.

youtubelogo

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s