Ping Pong

Handling: Istället för att sitta hemma och virka grytlappar, skrika obsceniteter åt tekniska apparater eller gå vilse i köksförråd, bestämmer sig en samling darriga, tävlingsinriktade sviskon att göra upp om världsmästartiteln i pensionärs-pingis. Mellan det dagliga besöket hos ortopeden och den tre timmar långa “köpa digestive, kaffefilter och frimärken”-rundan sticker de ner till det gröna bordet, slår ett par slicade backhands och passar samtidigt på att hålla hjärnan och den degiga och rynkiga kroppen i något så när trim. Rörligheten är absolut inte på topp, men tekniken hos dessa ping pong-veteraner går definitivt inte av för några hackor. Bordtennis-seniorernas relativa briljans sitter framför allt i handlederna, men även det erfarna psyket som lärt dem att värdera glädje högt och se fördelarna med att lätta lite på det uppblåsta ungdoms-egot, gör dem extremt farliga framme vid nät. En handfull av de charmiga guldfavoriterna i åldersspannet åttiofem och uppåt ges en närmare prestentation i deras något sterila hemmiljö och som vanligt är det Kina, Tyskland och Sverige som huserar de vassaste nätrullarna. Med skakiga små steg, ett lurigt leende och en omisskännlig stolthet visar de upp femton år gamla pressklipp, vältummade polaroidbilder och lådor efter lådor av dammiga medaljer. När turneringen väl drar igång är det som att de gamla pingisrävarna vaknar upp ur sin dvala, visar upp ett betydligt spänstigare språng i steget och får en nyfunnen glimt i ögat som rent teoretisk borde kunna trostsa både grön och grå starr. Det enda som ligger i vägen för det där eftertraktade veteran-guldet – förutom den flintskallige/permanentade motståndaren på andra sidan nätet – är förmågan att hålla reda på inhalatorn, pillerburken och det väloljade pingisracket. Resten kommer ping pong-gudarna, Jan-Ove Waldners ande och kantbollarnas högre makter att ta hand om.

Omdöme: För unga, cyniska förståsigpåare som dig och mig, finns det inget bättre botmedel än att titta på dokumentärfilmer om gamla fina människor som vägrar gå nerför stereotypa och förutbestämda stigar. Trots att det var lite över två och ett halvt år sedan jag recenserade den underbara pensionärkörs-filmen Young At Heart dyker karaktärernas livsglädje fortfarande upp i mitt svarta inre och Mannen från Jupiter gör sig påmind fler gånger än vad jag villigt vågar erkänna utan att känna mig konstig och/eller störd. I vardagens stressfyllda miljö är det så sjukt lätt att spurta förbi rullator-tanten, hoppa bock över käpp-gubben eller irriterat stå och vänta på den metodiska plånbokspensionären som aldrig lär sig hur man använder bankkort och förbanna hela gubb och gumm-släktet på rak arm, utan att röra en min. Det är väldigt lätt hänt, men oj vad du misstar dig. Kolla på den här mandelbiskviin till film (som garanterat har en högre skratt och fniss-frekvens än något du sett de senaste sju åren), lär känna de två eftertänksamma herrarna från England på djupet, häpna över forehand-drottningen från USA och skratta dig till ett sexpack med hjälp av Rune från Sverige – och jag lovar dig att du kommer självmant gå fram till första, bästa senior imorgon och be om ursäkt för dina tidigare så korkade och förutfattade meningar. Avslutningsvis måste jag ge en extra eloge för filmens maffiga soundtrack. Det finns något högst meditativt och medryckande med pingis-inspirerad musik som alltid får en att undra varför inte “hi-haten” eller “snaren” permanent och över hela linjen byts ut mot “pingpong-boll mot betonggolv”-ljudet – det låter ju så fantastiskt mycket bättre.

3space

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s