Off The Grid

Handling: Tvåhundrafemtio paranoida krigsveteraner, åttiofem batik-hippies och ett trettiotal råbarkade anarkister har skapat ett litet laglöst miniatyrsamhälle i de nordöstra delarna av New Mexico. Läget, mitt ute i öknen och tjugofem mil till närmaste grannby, är givetvis strategiskt utvalt då de kriminellt och emotionellt belastade “galningarna” vill befinna sig på behörigt avstånd till både farbror blå och Uncle Sam. Men innan du får ett plötsligt infall, ringer upp din bulla mellanchef och ber honom dra åt helvete, säger upp ditt labila andrahandskontrakt och funderar på att slå dig ner på en av ökentomterna, finns det hårda och rätt snåriga inträdeskrav att förhålla sig till för att joina det här exklusiva och nojiga sällskapet. För det första är du tvungen att tokälska vapen, för det andra måste du köra ett freedom-rant minst en gång om dagen och för det tredje bör du definitivt inte vara upptagen av trivialiteter så som personlig hygien eller pensionsparande. Uppfyller du kraven är det däremot fritt fram att snickra ihop ett litet skjul, skrika “fuck babylon” för full hals och lattja lite med hagelbössan ute på verandan. Dina grannar som med sjuttiofem procents säkerhet är alkoholister och med hundra procents garanti inte bär ID-handlingar, kommer underhålla dig genom att elda upp husvagnar, skrika könsord och hugga ved. Spelar du dina kort rätt och anpassar dig till reglerna för den dystopiska och postmoderna varianten av Walden kommer Ernst Hemmingway-kopian, den cancersjuka cowboyen och rastafari-langaren snart bli dina bästa och mest gränslösa vänner. Akta dig bara för att leira dig med “The Nowhere Kids” – de bortskämda och långfingrade anarkisterna – för då kommer ukulele-maffian snabbt att surna till, hala fram pickadollen och vänligt men bestämt be dig lämna området.

Omdöme: Tanken på att vända samhället ryggen, ta ditt pick och pack och köra en “into the wild” så att tyglara ryker, har slagit dig oavsett hur mycket du påstår dig älska den stillasittande, skärmtittande och slösurfande tillvaro vi gillar att kalla livet. Någonstans långt, långt inne, bakom den hårda och orubbliga fasaden du byggt upp under så många år, finns en liten pockande fundering på hur du skulle uthärda livet om det inte vore för modernitetens alla bekvämligheter. Det behöver nödvändigtvis inte bara vara i ett “jag sticker ut i skogen och lever på nötter, regnvatten och bär, för jag pallar inte med postkodmiljonären / allsång på skansken / fotbollskväll längre”-scenario, utan kan lika gärna ta sin utgångspunkt i ett postapokalyptiskt, peak oil, zombies, utomjordingarna attackerar-resonemang. Oavsett vilken dystopi du lattjat med har tanken slagit dig, men om du precis som jag är för lat för att testa var din egentliga smärtgräns går och faktiskt lägga benen på ryggen, kan jag rekommendera denna underbara lilla dokumentärfilm istället. Du slipper skita ner dig, du kan lugnt sitta kvar i din favoritfåtölj och kan med hjälp av karaktärernas förhållningssätt till svårigheter och framgångar avgöra om du kommer stå pall den dagen skyddsvallarna rämnar. Det är väldans intressant att se vilka personlighetstyper som uthärdar tristessen, klarar av att bli självförsörjande och som faktiskt kan ansvara för sitt liv när varken regering, polismyndigheter eller lapplisor finns tillgängliga. Bäst gillar jag Hemmingway-klonens strategi som går ut på att ta det lugnt, sköta om sina getter och grisar och som med stadig hand tar sig an de desperata, ensamma och labila tonåringarna som dyker upp med jämna mellanrum för att söka skydd och gemenskap i det alternativa lilla samhället.

1space1space

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s