Air Guitar Nation

Handling: Med en påhittad gitarr, ett överflöd av karisma och sexton varianter av hårdrockstecknet, flyger David “C-Diddy” Young till Finland för att roffa åt sig världsmästarbältet i luftgitarr. Det är första gången någonsin som USA skickar iväg en låtsasmusiker till den prestigefyllda tävlingen, så onekligen är det mycket som står på spel för landet som enligt attitydforskare världen över, uppvisar de högsta “douchebags per capita”-värdena i undersökning efter undersökning. Just arrogans och en allmänt taskig attityd är nyckelegenskaper för den som vill vinna över domarna och i kvaltävlingarna hemma i New York pulveriserar “Diddy” motståndet tack vare ett självsäkert och överdrivet minspel som hade fått Jim Carrey att framstå som en ansiktsförlamad introvert. Att han gör det med en bak-och-framvänd “Hello Kitty”-ryggsäck och en inledande Elvis Presley-pose med ryggen vänd mot publiken, drar inte ner “jag kräver att ni slänger upp era imaginära trosor på scen”-faktorn om man säger så. När mästerskapet i Finland börjar närma sig inser Herr Young rätt snabbt att det är en anrik, traditionstyngd tävling han kvalat in till och frågan är om 5000 sammanbitna finländare kommer uppskatta hans bordusa stureplans-stil eller om vodkaflaskorna och granriset kommer hagla så fort de ser hans guldfärgade bandana, den ironiska magväskan eller det där överlägsna översittar-leendet som bara de med amerikanskt pass behärskar fullt ut.

Omdöme: Det är förvånansvärt många som tror att luftgitarr är en lite simplare version av karaoke – att det bara är att hiva i sig ett par bärs, slänga ut vänsterarmen lite lojt, klia sig i skrevet med högernäven och att det sedan är klappat och klart. För mig som har blivit tvingad till en plågsam fem minuters-session på ett sommarläger styrt av barnhatande semi-nazister verkar den kategoriseringen dock inte speciellt trovärdig. Du har inga egentliga riktlinjer att gå efter, ingen liten kula som studsar från ord till ord, utan står helt utlämnad till en hotfull publik med ett låtsasinstrument och en hårdrocksrepertoar som garanterat tar slut innan första versen är avklarad. Att få se ett fullblodsproffs – “in action” – ta kommandot över publiken med hjälp av subtil skiftning av höfterna och som bjuder på allt från sönderslagna gitarrer till dubbla knäglidningar och utomjordiska fingervalser är därför en ren fröjd. Att samtliga inblandade är ödmjuka och fredsälskande individer med en stor portion självdistans är också en trevlig överraskning och skapar dessutom en fin kontrast till deras alternativa scenpersonligheter som försöker trollbinda publiken till varje pris. “C-Diddy” är så klart filmens givna huvudkaraktär och kommer garanterat inte lämna dig besviken, men utmanarna “Bjorn Toroque” och “The Red Plectrum” livar trots sina halvlökiga buskisnamn, också upp tillställningen rejält. Är du trött på kvasidjupa dokumentärer som bara sätter galler i hjärnan på dig och kräver en tupplur för att bearbetas, har du här en lättsam, sprallig variant som kommer tvinga dig upp ur din sackosäck och få dig att headbanga och låtsas-jamma i ett par minuter.

3space

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s