Pulling John

Handling: Ett mänskligt kylskåp från Ryssland och en harmynt trashtalker från Alabama försöker peta ner armbrytningsfenomenet John Brzenk från tronen där han suttit och pussat sina biceps i över tjugofem år. Utmanarna som båda har idoliserat den lågmälda och Jan-Ove Waldner-aktiga armbrytaren sen barnsben, inser att herr Brzenk nu börjat sjunga på sista versen och skyndar därför att smida medan armwrestlingsjärnet fortfarande är varmt. Alex Voevoda, den enorma ryssen, lägger all vaken tid i sitt sunkiga källargym där han gör vertikala pull-ups, använder sina assistenter som fria vikter och avbryter endast sin disciplinerade träningsrutin för andliga vodkapromenader i den ryska urskogen. Travis Bagent, den kaxiga gomspalten, laddar å sin sida upp genom att glida runt på barer i sin gamla hemstad och tar tacksamt emot ryggdunkar och falskt smicker för att fylla sin kolossala ego-hink till bristningsgränsen. Efter ett par turneringar där John lyckats undvika en sammandrabbning med de hungriga ungtupparna, slängs de stora prispengarna fram och på en prestigefylld armbrytningsgala i Polen ska de äntligen få en chans att göra upp räkningen. Frågan alla ställer sig är om det är sovjetiskt kyla, sydstats-hybris eller helylle-rutin som kommer vara tungan på den mjölksyrefyllda armbrytarvågen.

Omdöme: Jag är fullt medveten om att armbrytning som amatörsport är en tröttsam “nu ska vi se vem som är mest manlig, men vi är för fega för att hämta linjalen”-tävling som överförfriskade tonårsgrabbar sysslar med för att förnedra den svagaste länken i gänget. I händerna, eller rättare sagt i armarna på professionella och seriösa utövare är det dock en helt annan femma. Istället för att håna motståndaren om han förlorar, är det en klapp på axeln och en hjärtlig kram som gäller. Istället för att böla om olagliga grepp, fel vinkel på överkroppen eller för långa naglar finns det ett rigoröst regelverk och sju svartvita tröjor redo med visselpiporna. Det kanske låter som att det är samma skrot och korn i alla fall, men jag lovar dig att om du ger filmen tjugo minuter, lämnar dina tyngsta fördomar i tamburen och lär känna Alex, John och Travis lite grann kommer du snabbt inse att armbrytning inte bara behöver handla om att kränka och vanära sin motståndare utan kan också innehålla gemenskap, värme och vänskap. Det bästa med dokumentären – förutom Travis citatmaskin till farsa – är upplägget att endast fokusera på tre av “sportens” frontfigurer. I vanliga fall brukar ett tjog eller i alla fall ett dussin deltagare få sin historia berättad i den här typen av dokumentärer, vilket ofta skapar en splittrad och lite snurrig känsla. Men att renodla laguppställningen till endast tre intressanta namn är ett grepp som aldrig blir gammalt. De tre vise männen, de tre bockarna Bruse, Triple & Touch, de tre vännerna och Jerry – ja, listan kan göras hur lång som helst..

2space

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s