Plaster Caster

Handling: En efterhängsen och klämkäck groupie snickrar ihop den ultimata premissen för att glida förbi sina skrikande konkurrenter, sneaka in backstage och hamna öga mot öga med rockidolerna hon alltid drömt om att hångla upp. Istället för att dra någon billig vals om att hon känner trummisens gamla mattant eller lägga en snabb steg-i-sättning förbi den klumpiga hundrafemtiokilos-vakten, har hon fabulerat ihop ett konstprojekt som går ut på att de mest prominenta rockmusikerna får äran att avgjuta och därmed föreviga sina penisar, genom att stoppa ner härligheten i en mugg full av blött gips. På nått konstigt vänster övertalar hon Jimi Hendrix att gipsklona sin mastodont-variant rätt tidigt i karriären och därmed hakar resten av rock & roll-etablisemanget snällt på. Efter ett par framgångsrika och i ärlighetens namn rätt kladdiga decennier har fallossamlingen växt till en imponerande storlek och består snart av en uppsjö av krokiga, små, enorma, snedögda och halvroliga snoppar. Flera av de mest namnkunniga rockgubbarna berättar halvstolt om hur glada de är över att deras små soldater ingår i den legendariska kollektionen, hur pinsam men exalterande själva gipsningen var och hur alla i det avgörande avgjutningsögonblicket undermedvetet började tänka på Hendrix “storhet” och därmed drabbades av vad konstnärer, Napoleon-kännare och psykologer kallar mindervärdeskomplex.

Omdöme: Efter en sisådär tio, tolv minuter när den initiala glädjen och chocken har lagt sig, drabbas jag av en plötslig insikt om att “det här var ju kul, men vad ska de resterande åttio minuterna bjuda på för att jag inte ska somna och/eller bli manodepressiv?”. Cynthia Plaster-Caster som huvudrollsinnehaverskan heter är ju en odiskutabelt rolig och sympatisk figur, filmen håller exakt vad imdb-beskrivningen lovar, men för att skapa lite nerv och piska upp en mer långsiktig dramaturgisk kittling behövs det onekligen något mer. Som på beställning presenteras löftet om en framtida penisutställning på ett anrikt galleri i New York som den stora konstnärliga och ekonomiska frigörelsen, ett par makabra historier om “penisavgjutningar gone wrong” slängs fram och det hintas om att både Zappas och Hendrix gipsade “armar” snart kommer att avtäckas. Genast känns det lugnt och harmoniskt igen och resten av filmen blir en fin och behaglig resa med en av rockhistoriens mest otippade och framgångsrika groupies. Ja, det där sista är i alla fall nästan sant. För med kvarten kvar ungefär, då dokumentärfilms-matchen redan känns avspelad och redo att summeras, bjuds jag på ett live-reportage av hur avgjutningen egentligen går till. Cynthia har lockat med sig ett trettio år yngre rock-fjun upp på hotellrummet, står med gipsmuggen i högsta hugg och plötsligt blir jag osäker på om det är en erotisk thriller eller dokumentärfilm jag sitter och glor på.

3space

Advertisements

One thought on “Plaster Caster

  1. Pingback: The Final Member | Allt det där och en påse chips

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s