Nittiotalisterna – Jag har varit har

Handling: En fantastiskt ambitiös och charmig vänsteraktivist grubblar på meningen med livet och kommer fram till ett par välformulerade och snygga sanningar. Det blir dock inte de vanliga, trevande “å ena sidan si/å andra sidan så”-stamningarna hon kommer dragandes med, hon nämner konstigt nog inte heller något om ökad aktivitet på de så kallade “sociala” medierna, utan istället resonerar hon om vikten av ökad solidaritet och krossade hierarkier som det essentiella med de åttio nånting åren vi så snällt blivit tilldelade (dessutom gör hon det på ett så passionerat och engagerat sätt att det nästan får Gudrun att framstå som lite loj och lakonisk). För Tyra (som det kreativa lilla geniet heter) innebär det att en stor portion av veckan går åt till att komponera demonstrations-atteraljer, snickra ihop slagkraftiga kampsånger och övertala de träiga föräldrarna att följa med till nästa stora politiska sammandrabbning. När hon tar en välbehövlig vilopaus från det tunga arbetet att rädda den fortsatta mänskligheten, glider hon mest runt på hojen med bästisen, beatboxar lite grann och ritar så att kritresterna flyger. Ibland tvingas hon dock till ofrivilliga och högst olämpliga avbrott, då farsan gnäller om städningen och morsan gormar något om soporna när allt hon bara vill är att världen ska bli lite, lite bättre.

Omdöme: Låt mig säga så här. Jag skulle ju aldrig få för mig att recensera en tretton minuter kort mini-dokumentär eller avbryta min frivilliga skrivkramp om det bara var något mediokert, halvkittlande, kunskapskanalen-aktigt jag hade med mig till er idag. Nej, nej, det jag dukar fram till er, det virtuellt tillresta sällskapet, är av högsta cineastiska kvalité. En minut in i filmen kan jag nästan garantera dig att stora delar av din latenta pensions-ångest dunstar bort, att din livsleda försvinner någon gång innan tio-minuter markören och att ditt smak- och färgsinne är tillbaka till gamla goda förskole-takter innan du klickat dig tillbaka till snuttefilten Facebook. Visst, jag tar ju i så att byxorna spricker, men faktum kvarstår – det är en förbannat trevlig och fin dokumentär som med stor sannolikhet kommer high-fiva ditt hjärta eller i alla fall värma din själ på ett sätt som du inte upplevt på flera år. Innan hyperbolerna och superlativen fördärvar läsbarheten totalt, har jag bara en sak att tillägga: Kolla på youtube-klippet NU! * Uppdatering: SVT har gråtit ut hos pappa YouTube och det går därför inte längre att se på tuben. Vet idagsläget inte var det går att hitta den här guldklimpen. Trailern är också bortplockad. Aargh!!

3space

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s