Way Of The Puck

Handling: Ett hundratal lönnfeta och tunnhåriga amerikaner som en gång i tiden var halvbra på karnevalsporten “air hockey” totalvägrar att se sambanden mellan ps3’ans och x-boxens popularitet och det sjunkande intresset för att stå och käka “sura s” vid ett fläktande pingisbord med en enorm keramikkondom i näven, redo att skjuta plastpucks-mål på en uppkäftig och tävlingsinriktad 12-åring. Enda anledningen till att lufthockey-rävarna fortfarande försöker smiska liv i den här döda hästen är naturligtvis för att de var just de där svinstöriga ungarna som trodde att sportslig framgång innebar att man kunde säga och göra lite som man ville och flabben på dig om du käftar emot. Kontrasten mellan tonårens tillvaro där hångel vid bordet, pucksignerande och jordgubbsmilkshakes var stående inslag mot livet som en sönderstressad familjefar med skrikiga ungar, en otacksam fru och räkningar att betala, blir helt enkelt för stor för dessa stolta och överläppsstela gubbar. De kör visserligen alla standard-svaren om att “luften hockey” så klart är den överlägset mest fysiska/mentalt krävande, superavancerade och en livstid att bemästra-aktiga sporten någonsin, att det är en självklar OS-gren inom bara några få år, att den har utvecklats av före detta NASA-anställda TILLSAMMANS MED utomjordingar och att den snart kommer registreras som den allra svåraste, reaktions- och adrenalin-krävande fritidsaktiviteten i Guinness lilla malliga bok  – men vad de egentligen säger är något helt annat. Lyssnar du riktigt noga kan höra ett gäng uppkäftiga före detta mobbare med hål i örat, tuggummit väl synligt och kepsen bak och fram som med yviga gester berättar om deras livs största kärlek – det alltid så luftiga och tillmötesgående air hockey bordet. Du behöver dock inte lyssna särskilt noga för att snappa upp att den där andra kvinnan i deras liv – en förvirrad syster, en uttråkad/otrogen fru, en (påstått) dement mamma – mest bara står i vägen för världsmästartitlarna, de feta reklamkontrakten och den där knasmysiga filmen med Vince Vaughn och snubben som spelade McLovin.

Omdöme: Jag borde egentligen vara luttrad och smått apatisk inför dokumentärer om utdöende elektroniska fritidsaktiviteter vid det här laget. Efter alla cineastiska djupdykningar om flipper, arkadspel i allmänhet, donkey kong och street fighter iv borde jag lärt mig repen så pass ingående, plockat upp så många pointers, fattat galoppen för så länge sen att bara tanken på ännu en film inom ämnet borde få min melatonin-produktion att skjuta i höjden. Men inga tecken på trötthet uppenbarar sig, istället sitter jag som en stelopererad överste, rakryggad i soffan med tefatsstora ögon och pompoms i nävarna och skriker som en pubertal belieber. Visst, matchsekvenserna kunde varit några hekto mer exalterande, kanske borde de ha filmat skiten med de där high definition super slow motion-kamerorna de använder under fotbolls vm, men det finns så mycket jävlar anamma hos deltagarna, de har alla förvånansvärt skakiga tävlingsnerver och pinsamma grabbiga grejer dyker upp med en så pass hög frekvens att underhållningsvärdet aldrig ens är i närheten av att dippa. Det kanske ska tilläggas att går man inte igång på att kaxiga medelålders män blir förnedrade av andra one liners-gubbar finns det kanske mer passande filmer där ute. Va fan, tokälskar du air hockey av någon outgrundlig anledning, kommer du säkert också ta med dig ett par lärdomar hem, men skaparna bakom dessa filmer borde verkligen se över castingen i framtiden. Oftast är det tre, fyra anonyma men småmysiga hillbillies, en eller två skäggmongon och så det obligatoriska glasögongänget. Alla är vitare än snövits arsle och det kan ju ha en tendens att bli lite uttjatat i längden. Men det kanske bara är småtjocka, medelklass kaukasier som utövar sporten, fliker någon in, och ja, ibland är utbudet med all säkerhet skralt. Men i detta fallet glider en manlig strippa med diva-glasögon och svanktatuering runt i lokalerna och knäpper med fingrarna, två supertalanger från venezuela som enligt klintbergaren lärde sig spela på ett uppochner-vänt matsalsbord och givetvis kickar massvis med air hockey-röv men får ändå ingen närmare introduktion. Lite smolk i bägaren så klart, men “way of the puck” är fortfarande en jävla koffeintablett till dokumentär.

3space

Advertisements

2 thoughts on “Way Of The Puck

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s