Under the Boardwalk

Handling: Monopol, kina-schackets lite mer brattiga och stöddiga storebror, attraherar bara brädspelarnas absoluta bottenskrap. Flera har utvecklat en full-blown douché, många av dem är bordusa men exakt alla bänder på reglerna som Beckham. Det fina med spelet, berättar dom efter en lång utläggning om varför fingerborgen är den överlägset fräckaste spelpjäsen, är att det funkar lite som i vanliga livet. Ja du vet, man manipulerar sina nära och kära till att byta bort sina käraste ägodelar, man hånskrattar efter transaktionerna har fullbordats och sen är det bara att mysa tills sällskapets lite långsammare bilförsäljare så sakteliga stapplar mot den ekonomiska ruinens brant. Och om kakfingrarna råkar leta sig ner i bankboxen efter några orangea 10 000-sedlar är väl inte det hela världen, “Syrran hamnade ju precis på fri parkering!?“. Detta är givetvis inte en rättvis karaktärisering enligt de falskt ödmjuka världsmästarna, som mer like-gillar bilden av ett gäng briljanta, reptilsnabba “rainmens” som mäter hjärnkapacitet i en stenhård, intellektuell brottningsmatch. Det är mest bara en slump att det blev ett socialistiskt brädspel som de excellerade i, det hade lika gärna kunnat bli bäst på nanoteknik, kvantfysik eller svarta hål. Det fattar väl vem som helst att om man lyckas räkna ut sannolikheten för hur sällan en spelare hamnar på “vattenledningsverket” med hjälp av en statoil-miniräknare och/eller liggande stolen, samt följer den superkomplicerade strategin “köp! köp! köp!” men håll dig undan de blåa och gröna för att de är dyra som satan och dessutom ligger mellan “gå till fängelset”- och “fängelset”-rutan förtjänar man en krona och en titel. Och skulle det visa sig att man är ganska så värdelös trots allt, kan man alltid metamorfera sig till Mr. Monopoly genom att bli tjock och bära mustasch + monokel eller så investerar man all tid, livsglädje och energi på att förvandla sitt hem till ett skrin över brädspelet med stort b genom att köpa häftiga monopol-kaffemuggar, färgglada monopol-duschdraperier eller tomma monopol-fotoramar.

Omdöme: Vid det här laget borde det vara smärtsamt uppenbart att meningslösa tidsfördriv som olympisk sport är en av mina favorit-genrer. Det är som om någon ger mig en tårtbit av verkligheten, nyss uttagen ur ugnen och alltid bjuder mig på samma vispgrädds-aktiga välkomsthälsning. “-Hej!” säger den överexalterade nörden “jag kommer under inga tänkbara omständigheter att säga något negativt om min favoritsyssla, men det kan hända att jag tappar sinnesnärvaron helt och börjar yra om att det var MIN hobby som satte punkt för andra världskriget/betydde mer än penicillinet ett tag/var viktigare än den påstått fejkade månlandningen”. Det ger en stort hopp, att dessa patetiska små människor med generaliseringarna bara en hårsmån bort och det falska leendet ständigt i bakfickan, under de närmsta nittio minuterna kommer omvända en totalt och få en sprojlans ny supporter. Antingen vinner de över en genom sin oerhörda passion, entusiasm och envishet (det kammar i alla fall in poäng hos en stressfri och improduktiv soffpotatis som mig), sina charmiga clichéer till svar eller bara genom sin blotta uppenbarelse. Om inte det funkar kommer de vinna över en med brädspelets trots allt nobla intentioner om gemenskap, skratt och kärlek. Sist men inte minst vill jag flagga för den monopol-spelande psykologen som bjuder på ett par ytterst stilrena och skarpa observationer/soundbites. Spetsar du öronen riktigt noga, kan du höra en av dom i den underbara trailern.

2space

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s