A Married Couple

Handling: Billy, en tunnhårig copywriter med porrfilmsmustasch och tvåsiffriga snooze-rutiner, visar med all önskvärd tydlighet varför giftermålet med den debattkåta och spjuveraktiga hemmafrun Antoinette har förvandlats till en fantastiskt misslyckad variant av “mamma-pappa-barn”. Året är 1967, så det omaka paret glider mest runt på sina heltäckningsmattor iklädda saronger och tajta små speedos, ger varandra det elaka ögat och munhuggs värre än två långsinta bingotanter. Bråken står som skillsmässo-spön i backen och oavsett om det är dammsugarsladden, vinylspelaren eller den verkakta hundmaten som ska ältas i några timmar, är det egentligen den klassiska brödvinnaren vs. husfixaren-diskussionen som de trilskas om. Antoinette som tycker att hon blir behandlad som en lågavlönad och undervärderad au pair, pallar inte med makens konservativa karlakarl-pryl som i förlängningen innebär hon får noll assistans med hushållsbestyren. Billy som drar hem den gyllene degen, tycker å andra sidan inte att frugan uppskattar den enorma uppoffringen han gör för familjen och att maten borde stå redo på bordet klockan sex, oavsett om frugan känner sig som en europeisk tonåring eller inte. Mitt i allt detta kaos sitter krulltotten Bogart, kärleksparets älskade son och tittar storögt på medan mamma och pappa kallar varandra för könsord och slår igen dörrar. Med sig vid sin sida har han hunden Merton som bara fnyser åt situationen, viftar melankoliskt på svansen och lugnt inväntar dagen då Billy och Antoinettes separata sovrum uppdateras till separata riktnummer.

Omdöme: Den riktiga tjusningen med dokumentärfilmer har alltid varit det ärliga tilltalet, de genuina känslorna och den trögflytande och trovärdiga dialogen. Så oavsett hur “Daniel Day Lewis”-långt hollywoodpajaserna väljer att gå i sin methodacting kommer de aldrig att komma i närheten av den äkta varan. Folk i dokumentärer skriker, bråkar, busar, tjaffsar, slåss, samtalar, myser och inte enda gång känns det konstlat eller påklistrat. Visst, man märker på vissa av genrens deltagare att kameran förändrar dem, att de känner någon slags press på att prestera, men allt härstammar fortfarande från riktiga och handfasta känslor. Denna tes, passar naturligtvis in även på denna film och trots att startsträckan bjuder på en del krystat publikflörteri glömmer paret på klassiskt big brother-maner snabbt bort kamerorna och agerar ut hela sitt känsloregister. De skriker på varandra, drämmer nävarna i bordet och skojar och skrattar i nästa stund. Det bjuds på en emotionell berg och dal-bana av sällan skådat slag, fylld av passiv aggressivitet, mindgames och härskartekniker. Är du konflikträdd eller blir bara allmänt uttråkad av folk som leker sandlåda, rekommenderar jag en snabbspolning åtminstone. Billys garderob bestående av fluffiga indianvästar, orangea fängelsedräkter och förhistoriska baywatch-kalsonger kan jag inte med gott samvete låta dig missa.

3space

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s