The Elephant in the Living Room

Handling: I kölvattnet av Crocodile Dundees oförklarliga framgångar under 80- och 90-talet, den superstirrige Steve Irwins uppgång och fall ett par somrar senare och de ständigt återkommande djurexperterna hos Conan och Leno, har de frihetsälskande jänkarna utvecklat ett enormt sug efter att förvandla livsfarliga och oberäkneliga apor, reptiler och vildkatter till tama och kelvänliga husdjur. När det för ett par decennier sen räckte med en halvfull sankt bernard eller en vandrande pinne för att charma brallorna av barnbordet, måste det idag bjudas på en utrotningshotad art, med ett gift så potent att det kan radera ut en medelstor hamnstad, för att fånga de bortskämda snorvalparnas uppmärksamhet. Denna överexponering av exotiska djur i media, kombinerat med en allt mer bortskämd dagisgeneration har lett till att det med rätt jämna mellanrum inträffar små olyckor i form av att schimpanser börja mumsa på folks ansikten, att ormar inleder kramkalas med motvilliga småbarn eller att lejon får för sig att sticka iväg på shoppingrundor i de lokala köpcentrumen. I denna 90 minuter långa dokumentär får vi dels följa en über-brandman/polis/ambulansförare som tvingas rensa upp efter alla oansvariga curlingföräldrar som skickat iväg lille sir väss “till en fin liten bondgård i grannbyn” och dels får vi stifta bekantskap med en folkskygg, deprimerad och lat lejontämjare. Båda två hyser en enorm respekt och kärlek gentemot de förvuxna kattskrällena, men bara en av dom har försökt modifiera sitt utseende för att likna lejonen så mycket som möjligt. Kan du gissa vem?

Omdöme: Är du en cynisk misantrop som alltid utgår från att människor agerar efter deras smålöjliga egeninstressen, kommer denna dokumentär inte att vända upp och ner på din världsbild om man säger så. Utsaga efter utsaga om egoistiska, uttråkade individer, med en alldeles för stor plånbok och på tok för lite sunt förnuft kommer istället att för evigt cementera din redan dystra omvärldsuppfattning. Men istället för att bli bluesig och nerstämd, kan du ta tillfället i akt och fascineras över de fåtal människor som faktiskt fortfarande har ett varmt och empatiskt hjärta. Den överviktige lejontämjaren, som alltid glider runt i mjukisbyxor och kedjeröker, är ett lysande exempel på en sådan individ. Trots att han ska fungera som filmens “badguy” är det omöjligt att inte drabbas av hans välvilja och omsorg när han sitter och kittlar sina 300 kilo tunga mördarkatter med ett leende på läpparna. Filmens andra huvudkaraktär, den modige superbrandmannen som alltid bär solglasögon, är också fantastisk men av helt andra orsaker. Under hela rullen spatserar han runt och samlar in ormar, fångar in apor och bedövar tigrar samtidigt som han bara skakar på huvudet åt människors oändliga ignorans. Han gör det med en ängels tålamod och det är inte förrän i filmens slutskede, när han sitter utklädd till en buske, på jakt efter ett bergslejon som han börjar fundera på om hans jobb, att lugna ner medelklasstanter med för mycket fritid, egentligen var ett så smart karriärsval.

3space

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s