Drunk In Public

Handling: En alkoholiserad mytoman med obefintlig självinsikt och svartgula, betonghårda tånaglar, ragglar runt på boulevarden på venice beach, i desperat behov av vodka, pengar och närhet. En solig oktoberdag, 1994, vinglar han fram till några förskräckta pensionärer och drar en lurig vals om att han behöver deg till en dr. pepper, när en ung, lovande dokumentärfilmsmakare spatserar förbi och plötsligt ser sin första, tunga fullängdare uppenbara sig, mitt framför näsan på honom. En lite sluddrig, bombastisk repetoar utvecklas herrarna emellan, men även en sinnessjukt repetitiv och lätt ledsam dans tar så sakteliga sin form. De första stapplande stegen inleds alltid med att Mark Allen, som den skrumplevrade bänksovaren egentligen heter, halsar en flarra koskenkorva, hasar ner till stranden och skrämmer slag på ett gäng östeuropeiska turister enbart med hjälp av sin blotta uppenbarelse. Polisen tillkallas givetvis, slänger in karatfylle-Mark i baksätet och kör sedan ner honom till stationen, där dokumentärfilms-David står redo vid ribbstolarna, nervös, men sugen på några makabra mugshots och lite bullshit-bugg. Efter att Mr. Allen sovit ruset av sig, lovat både dyrt och heligt att han aldrig mer tänker dansa finsk, fylle-tango, slänger han upp sitt knyte på axeln och trippar ner till stranden igen. Ett par veckor, dagar eller timmar senare upprepas proceduren och naturligtvis står exploaterings-davve där och missar inte en enda miserabel sekund. 17 år, 505 arresteringar, tre skallskador och 211 vhs-kartonger senare börjar hela situationen kännas lite väl sunkig, till och med för dokumentärfilmens motsvarighet till Hugh Hefner. Det känns liksom inte så fräscht när den tidigare så pigga, babyface-alkisen, nu går runt i nerbajsade mjukisbyxor med ett sämre korttidsminne än snubben i Memento och på allvar tycker att hans eget urin är en av de bästa hårprodukterna på marknaden. Så i ett sista försök att rädda livhanken på Mark och samtidigt få till ett fint “rida ner i solnedgången”-slut på filmen, agerar han precis som vilken annan modern och villrådig man hade gjort och slänger iväg en statusuppdatering. Frågan är bara om loppet redan är tokkört eller om det faktiskt går att lära gamla, alkoholiserade hundar att dricka varannan vatten?

Omdöme: Om jag har förstått saken rätt är detta en dokumentär som vevas rätt kraftigt på rehabkliniker, sunkiga aa-möten och i viss mån även på scoutläger för att avskräcka redan uppfuckade och svaga individer från att supa bort sina delikata små liv. Det kanske låter som att det handlar om någon slags vanlig, lam skrämselpropaganda, men om du betänker vilket djupt deprimerande människoöde som krävs för att få vanliga, trista alkisar med en splittrad familj, ett förlorat jobb och en halvtaskig lever att skaka i grunden, inser du snabbt är det är en makalös film om en skandalöst trasig individ vi har att göra med. Det faktum att filmen utspelar sig under en 17-års period, fylld med fylla, fylleceller och fula frisyrer är det som gör filmen unik och därmed omöjlig att sluta fascineras över, men det bidrar också till att videokvaliteten spänner från kornig kelejdoskop-vibb till maffig hd-känsla. Till en början irriterar man sig något enormt på detta, framförallt har ljudet en tendens att låta som om det vore sänt via en transistorradio på am-bandet, men när man inser att teknologin helt enkelt bara sög “back in the days” och samtidigt drar tillbaka sin mentala fatwa mot filmens ljudredigerare, vänjer sig öronen och det blir nästan lite charmigt på något sätt. Hur som helst är detta en sanslöst speciell dokumentär och hade det inte varit för det faktum att svarta, comic sans-tunga faktarutor poppar upp fler gånger än en “Live Jasmin”-reklam hade jag varit helt såld. Visst fattar jag att händelser som inte blivit fångade på film, men som fortfarande är oumbärliga för att driva handlingen framåt, måste presenteras, men vi kan väl för sjutton gubbar lägga ner mer energi och kreativ investering än en skoltrött 12-åring hade gjort. Denna briljanta film förtjänar ett mycket bättre typsnitts-öde än så.

3space

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s