The Weird World of Blowfly

Handling: Den tjurskallige kvinnotjusaren Clarence Reid var en prominent och respekterad musiker i Maimi på det lösgjorda 60-talet, när han plötsligt bestämde sig för att börja uppträda som “Blowfly”, ett snuskigt alterego som klädde sig i glittriga superhjältemunderingar, fuck-you’ade folk med dubbla långfingrar och förvandlade populära soul-klassiker till snuskiga, men ack så svängiga snapsvisor. Tanken var att den övervägande rika och vita publiken skulle hata skiten innerligt, men i vanlig ironisk ordning gick budskapet inte riktigt fram och istället började folket tokdansa och kissa på sig av skratt. Det var den sjukaste musiken någonsin enligt de nyfrälsta fansen och över en natt skulle alla coola katter i stan, ha minst en dammig “Blowfly”-12’a” liggandes i sitt förhistoriska iTunes-bibliotek. Spola fram det berömda bandet 45 år och Clarence stretar fortfarande på med musiken, men nu med en ännu kortare stubin och ett par häpnadsväckande värdelösa knäskålar. En skelögd, liten knubbig trummis har också på något sätt nästlat sig in i den innersta “Blowfly”-klicken och är förutom Mr. Reids personliga assistent även hans manager som febrilt försöker styra upp en världsomspännande turné. Tom, som den korsögda lille kastrullbankaren heter, är nämligen luspank och behöver betala av ett par jobbiga lån och dessutom gillar han den gamle pubertala pensionären och vill inte se ännu en musikalisk legendar ruttna bort på något anonymt och sterilt vårdboende. Det slutar dessvärre med ett par halvtomma gig på vischan i Kanada, ett förbands-upplägg för ett tonårspunkbank i Tyskland och ett miserabelt techno-samarbete med en snubbe som självmant kallar sig för Otto. Bråken mellan Tom och Clarence står följdaktligen som spön i backen och trots att tjockis-Tom försöker hålla jämna steg med fadern av parodisånger och modern rap, är det inte lätt att vinna en segdragen diskussion mot gubben som är ensamt ansvarig för både “amish” och “gangstas paradise” existens.

Omdöme: Det är nånting speciellt med artister som aldrig vill hänga upp micken på hatthyllan som både kittlar och fascinerar. Istället för att fega ur som Björn Borg eller att missa det sista tåget totalt, försöka springa ifatt det, men istället bli släpad till en bortglömd hållplats ute i bushen som Anja Pärsson eller Foppatofflan, kör de ihärdiga jävlarna bara på i all oändlighet utan att ens snegla i backspegeln eller fråga om vägen till nästa avfart. I vanliga fall brukar karriärerna sluta med en menlös och utdragen The Ark-pryl eller med den klassiska “pojken som ropade avskedsturné”-varianten som Jay-Z men framförallt The Rolling Stones har förfinat till max, men den här gången är det en helt annan värdighet som uppenbarar sig i slutet av turné-tunneln. Blowfly pinnar på och lever ett förhållandevis hektiskt rockstjärne-liv och lyckas trots sina sjuttio jordsnurr, sitt notoriskt dåliga humör och sitt gnidna sinnelag, behandla både sina fans och sitt musikaliska arv med lagom mycket respekt. Han skiter fullständigt i om han spelar inför en fullsatt arena bestående av bröliga, tyska och ointresserade punkare eller om det är för superdedikerade diehard-fans på ett halvtomt gig i San Fransisco. Så länge han får svida på sig sin gamla disco-kula till cape, flippa fågeln till några idioter i publiken och förvandla Otis “sitting on the dock of the bay” till “shitting on the dock of the bay” är allt lugna bananer. Jag fullkomligt älskar den inställningen och måste erkänna att jag hyser likartade känslor inför detta monster till dokumentärfilm.

2spaceyoutubelogo

Advertisements

One thought on “The Weird World of Blowfly

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s