The Cruise

Handling: En exentrisk bohem som hellre hade “sugit av” en smutsig pistolmynning än att rätta in sig i det berömda ledet, lotsar förvirrade turister genom New Yorks fullsmockade gator och torg. Med en förkärlek till filosofi, konst och religion guidar han busslasterna av magväskor, fiskehattar och “I love NY”-tröjor genom stadens hisnande historia med hjälp av makabra anekdoter om äpplets allra största personligheter. En märklig blandning av tunga, existensiella livsfrågor, fallos-symbolik och finurliga robert broberg-formuleringar, möter den överväldigade besökaren som snabbt utvecklar antingen ett brinnande, innerligt hat eller en livslång kärlek för den vuxen acne-tyngda tourguiden. Timothy “Speed” Levitch som den krullhårige Bob Dylan-wannaben döptes till, lider givetvis av en kraftigt utvecklad mundiarré och verkar dessutom bli sexuellt upphetsad av byggnader och andra livlösa föremål. Trots den något nischade parafilin, är det uttalade målet från “Speeds” sida ändå att hooka upp med så många av de kvinnliga resenärerna som det över huvud taget går på en regnig torsdagseftermiddag. Problemet är bara att hans chefer, en elak konklav av “the anti cruise” – ett samlingsnamn för de bakåtsträvande krafterna i samhället – tvingar lille Timothy att bära stela, avsexualiserande pikétröjor och följa företagets förvisso korrekta, men ack så träiga och tråkiga manus.

Omdöme: I vanlig ordning är detta en på ytan meningslös och tom dokumentär, som ändå trollbinder dig från filmens första frame tack vare en fantastiskt spektakulär indiivid. Skiten som lämnar den misslyckade estradpoetens mun pendlar mellan odödlig nietche-klass och fullständigt mentalpatients-gallimatias och det är givetvis där behållningen med filmen ligger. Efter fem år i tourguidandets förtrollande land, med en aldrig sinande, men ständigt purfärsk publik, har Tim förfinat sin berättarteknik in absurdum. Det finns inte en konstpaus, en teatralisk stegring eller en dramaturgisk twist som han inte har tweakat och knådat för absolut perfektion. Naturligtvis skvalpar denna förmåga över till intervjuerna i filmen och oavsett om han pratar om sina inspirationskällor – willy wonka, spartakus och brutus – namnger och verbalt krossar sina gamla plågoandar eller lyfter problemet med hans indoktrinerade gamla farföräldrar, gör han det med en bekväm, lätt nasal och magisk lägerelds-röst. Och till sist. De av er som stör sig på att filmen försöker vara pretentiös och konstnärlig med hjälp av det äldsta knepet i boken – det svart/vita filtret – bör först ta i beaktande att huvudpersonen trots sin digra ålder, fortfarande lider av clerasil-sjukan och därför med stor sannolikhet stipulerat det som ett absolut krav för över huvud taget ställa upp i filmen.

2space

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s