King of Chinatown

Handling: En blyg och tillbakadragen liten tvspels-kines som har valt att spendera sina “10 000-timmar till superstar-status*”på Street Fighter IV åker runt och piskar den virtuella skiten ur taniga och bleka glasögonormar. Det kan låta som en något tveksam investering, men med tanke på att industrin som helhet drar in ungefär fyrahundranitton trillioner biljoners i veckan, har i stort sätt varje litet spel ett nationellt mästerskap, en oslagbar champion och en skara dödslojala fans som alla verkar vara allergiska mot dagsljus. Justin Wong, som den spjuveraktiga lilla sluggern heter, är följdaktligen hett villebråd på “Fighting Game”-marknaden och har en så extraordinär reaktionsförmåga att den får boxande bandymålvakters att framstå som badkarsslappa sengångares. Kruxet i kråksången är bara att han för tillfället representeras av en manipulerande, självgod sociopat vid namn Triforce, som mest glider runt och är otrevlig mot alla, iförd en Michael Jackson-handske designad efter klassiskt Nintendo 8-bitars-mode och ett genomfalskt leende.

(* = Enligt en överraskande trovärdig klintbergare krävs det minst tiotusen övningstimmar för att ens vara tillgänglig för att anses som odödlig inom kompetensområdet – Mozart, Mats Nileskär, Michael Jordan och Klas Ingesson är inga undantag.)

Omdöme: Till en början tror man att filmen kommer att kretsa kring superkinesen med stort S – tvspelsroboten som drillats sen tidiga barnsben/tvspelstummar att bara använda sig av de fyra viktigaste bokstäverna i alfabetet (a,b,x,y),  att uttrycket “Game Over” aldrig får yppas och att godnattsagorna uteslutande ska innehålla avancerade knappkombinationer. Ganska så snabbt inser man dock att han förvandlas till en bifigur i detta underbara dokumentärfilmsdrama och att den riktiga hjälten – som vanligt – är dem moraliskt vilsna snorvalpen. I detta fall är det managern Triforce som får ta på sig den kostymen och han bjuder på så många tveksamma ingripanden, pinsamma ögonblick och rent ut sagt giriga tilltag att man för en stund tror att han ingår i någon slags självplågande improvisationsgrupp, men tvingas snabbt inse att han bara är en förvirrad sol och vårare som emellanåt drabbas av “epekapitalistiska anfall”. Oavsett vem som förtjänar titeln “kungen av Chinatown” är denna film en “Knock Out!” för att uttrycka sig som en extremt bajsnödig och annonscitat-sugen recensent.

3space

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s