Handling: Kristna, gammelmodiga och framförallt barnlösa par brottas med den klassiska Hasse Andersson-frågan “Får man ta hunden med sig in i himlen?” – pallar inte visa sig ambivalenta eller svaga inför gud och satsar därför allt på “klart att lille Fido ska ha sig en egen gravplats!“-kortet. Genom att inte skicka sina lurviga husdjur till “limfabriken” några mil söderut, utan istället plöjer ner ett par månadshyror i en personlig gravsten med ett fräckt, djuriskt och busigt typsnitt, hoppas ägarna att den största bacheloretten av dem alla – Gud – ska bjuda lilla Missan och Skipper på en ros och ett “välkommen till Pärleporten, det är bara att springa in“. Människorna som äger och driver djurkyrrkogårdarna försöker hålla god min, fejkskrattar åt gamla krystade kattlådshistorier, men drivs naturligtvis av pengar, framgång och makt precis som alla andra. Det lilla familjeföretaget “Bubbling Well Pet Memorial Park” är såklart inget undantag – den hemvändande sonen som driver företaget jobbade tidigare som försäkringssäljare och har ett vattentätt recept för total och livslång lycka.
Omdöme: Tidigt i filmen proklamerar en av pionjärerna inom djurkyrkogårds-branchen att hemligheten bakom varje framgångsrikt företag är förmågan att snappa upp samhälleliga önskemål, fylla dessa behov och sedan kallt låta pengarna rulla in. Nu har kanske inte den döda husdjurs-branchen blommat så pass mycket som den hängslebeprydda karlen hade önskat sig, men han är ändå något intressant på spåren. Resonemanget är enligt mig både korrekt och logiskt och med lite fantasi går det att applicera även inom dokumentärfilmsbranchen. Hitta ett ämnesområde som fascinerar många, gräv fram ett par intressanta infallvinklar och berätta en sjujäkla historia. Errol Morris har gjort exakt detta och lyckas i vanlig ordning med konststycket att klämma ut varje potentiellt intressant droppe ur sina disktrasor till intervjuobjekt. Filmupplevelsen kommer garanterat inte att lämna dig oberörd – oavsett om du är en konfirmerad vegitarian eller en djurhatande ateist med empatistörningar.
Pingback: One In a Million Trillion | Allt det där och en påse chips