Handling: En pittoresk och patriotisk småstad någonstans i mellan-Amerikat visar upp sig från sin allra klumpigaste sida när inavlad pöbel gör vad inavlad pöbel gör bäst. Vi snackar sexuellt frigjorda pensionärer, årliga griskapplöpningar och klassiska toalettrulls-bombningar. Vi pratar om kärlekskranka hejarams-toffsar, gaphalsiga fotbollscoacher med skyhögt blodtryck och kvartersbackar som får kylskåp att verka emotionellt stabila. Framförallt bubblar vi om mentaliteten som förvandlar varje liten ort i det förlorade landet i väst till något som bäst beskrivs som en nedmonterad cirkus. “Titta mamma, där borta står den lokala crackpundaren och sjunger broadway-tunes. Och kolla där! Den överviktige polisen kravlar sig ut ur sin rostiga husbil. Nämen där borta då! Är det inte den gråhårige och ständigt leende politikern som går runt och tuppar sig?”

Omdöme: Egentligen är det jävligt enkelt att recensera och rangordna dokumentärer om du tänker efter. Det enda du behöver göra är att ta det gamla lökiga t-shirt-budskapet “flest prylar när man dör vinner”, snagga till det lite på sidorna, klippa av topparna och borsta av håret i nacken. När du sedan står där med den nya frisyren “flest sköna karaktärer under 80 minuter vinner” är det bara att hala fram din gamla my little pony-dagbok, dra ut en sida och anteckna orginalen en efter en. Kommer du endast upp i en? Då ska han/hon vara en extremt lattjo prick i sådana fall. Två-tre? Vi börjar närma oss topp 15-strecket. Fyra till sex? Dags att “sjukanmäla dig”, resten av dagen går numer ut på att läsa alla recensioner på hela internet om filmen i fråga. Sex och uppåt? Du har antagligen precis sett klart 45365.