Handling: En östtysk, halvblind kemist sitter inlåst på ett mentalsjukhus i Illinois efter att hans egen syrra lekt kloakdjur och spillt bönorna till myndigheterna. Han rymmer ganska omgående, “tummar sig” till Las Vegas, vinner lite deg på den långarmade fubbicken och flyttar sedan till L.A. Där plöjer han ner alla sina sista slitna slantar i sitt nystartade tvålföretag “Dr. Bronner’s Magic Soap” och lanserar samtidigt “Moralens ABC – läran om individens moraliska ansvar för en fredligare och lite trevligare värld” som han givetvis smäller upp bredvid innehållsförtäckningen. Fastforwarda ett par årtionden framåt och skiten är en fullständig och regelrätt succé. Inte nog med att hippies och foliehattar runt om i världen prisar produkten som “världens mest använd- och underbara tvål/tandkräm/tvättmedel/acneborttagare/salladsdressing” någonsin, hans religiösa mumbo-jumbo verkar faktiskt innehålla någon form av substans. Eller?

Omdöme: Dokumentärens självklara huvudperson borde egentligen vara den store, vältaliga doktorn som figurerar i filmtiteln, men faktum är att hans uppblåsta, narcissistiska och peddo-varningslampan-blinkar-blå typ av son, snor showen fullständigt. Efter att farsan flugit iväg till tvålhimlen och företaget tagits över av ett par driftiga barnbarn, åker Bronner Jr runt på någon slags gospelturné, delar ut gratisex, kramar främlingar och prisar den store kemisten om vartannat. Filimen bjuder på en orgie av obekväma möten, tänkvärda tankar och minst en fyra, fem inspirerande brandtal. Jag fullständigt älskar skiten och för att på något sätt försöka illustrera hur mycket: inte en enda gång under filmens gång, glider mina tankar iväg till recensionsregionen där finurliga formuleringar, användbara citat och möjliga ingångar slåss om uppmärksamheten.