Handling: Den yppersta arkadspelseliten består under 70-talet av ett gäng pubertala moppemuschar som på ett eller annat sätt fått sina små pacman-hjärtan krossade av lättfotade, tuggummidoftande och tandställningsbeprydda tjejer. På grund av sin totala oförmåga att bearbeta damernas plötsliga byte av hjärta, kastar de sig huvudstupa in i en värld bestående av tv-spelstummar, omöjliga världsrekord och ovanligt omanlig manlig vänskap. Trettio år senare sitter de framför ett dokumentärfilmscrew och reminiscar (värre än en utdragen nyårskrönika) om ”the glory days” – femårsperioden då världsrekordhållare med fri tillgång till både läskeblask och jukebox-hångel, betraktades som odödliga och övermänskliga hjältar och inte som ett gäng kufar, förevigt förpassade till päronens källare.

Omdöme: Kombinationen arkadspel-världsrekord-uppblåsta egon är en beprövad och pålitlig koncepttrio i den ständigt ombytbara dokumentärfilmsbranchen. Med andra ord var förväntningarna uppskruvade till “tidsperioden mellan den första och andra Matrix-filmen” när jag satte mig tillrätta i potatissoffan och dedikationen med vilket jag närmade mig filmupplevelsen, låg farligt nära “stockholmssyndrom”-aktig. Efter 90 minuter av q-bert-skämt, arkadgroupies-lögner och Billy Mitchell-vidrigheter, vobblar jag ut ur min kokong – med förväntningarna och den sinnessjuka dedikationen fortfarande intakt. Inte illa pinkat för en film som egentligen borde lida av lillebrorskomplex till sin mer namnkunnige genrekusin “King of Kong”..