Handling: En alkad, gammal krigsveteran blir nerslagen av fem hoodlooms i Kingston, New York, hamnar i långvarig koma och vaknar upp som en findus-färdigrätt, varken med minne eller finmotorik. När den amerikanska sjukförsäkringen gjort vad den är bäst på och gått upp i rök, skickas han tillbaka hem till verkligheten som en bruten man, med en kapacitet att klara av ett vuxet och ansvarstagnade liv, motsvarande en femårings. Så för att bättre kunna bearbeta gamla, jobbiga krigssorger och hantera det faktum att det kvinnliga laget inte längre kommer med några seriösa anbud på transfermarknaden, försvinner Mark Hogankamp in i en förtrollad värld bestående av G.I. Joe-gubbar och Barbiedockor. Han skapar en alternativ verklighet, en fiktiv dockstad han kallar “Marwencol” och låter sina nära och kära, representeras av dockor med både komplexa personligheter och unika mellannamn.

Omdöme: Om du införskaffar denna film ihopp om att få se någon ironisk, kalkylerande konstnär bre ut sig över åttio minuter om det geniala i att fota plastdockor som kopulerar, åker till grönsaksmarknaden och dödar SS-soldater är det bara att beklaga sorgen och be dig tänka om. Detta är nämligen en rulle för alla er som blir till er i brallan när det kommer till mäktiga människoöden, obskyra fritidsintressen och ärliga, hårresande anekdoter. En film som behandlar ensamhet och den där innerliga längtan efter kärlek, genom en rakt igenom genomärlig man som gör sitt yttersta för att hålla humöret uppe med hjälp av ett gäng dockor, ett par plywood-skivor och en jävla massa geniun kreativitet. Hjärtskärande och inspirerande är bara förnamnet på denna underbara lilla dokumentär .