Handling: DMT eller N,N-Dimetyltryptamin är en kraftig psykoaktiv drog som vid rökning och injektion fuckar upp brukaren bortom alla rimliga gränser. Användarna, som i nio fall utav tio rockar den skäggiga och lite småbusiga matematikprofessor-looken, säger visserligen att  skiten förflyttar dem till nya flippiga dimension, att 3d-formatet liknar en camera obscura i jämförelse och att det skapar ett konstant inre lugn, fullt jämförbart med den berömda ejakulation-euforin. Det luriga i kråksången är att DMT produceras naturligt i kroppen, att den går att hitta nästan överallt i naturen och att den på ett adekvat och tillfredställande sätt länkar samman de gamla antagonisterna: herr vetenskap och fru andlighet.  Forskare, försökskaniner, entusiaster och helt vanliga glasögonormar reder ut förvirringen.

Omdöme: Det finns några oerhört gulliga, men samtidigt ledsamma element med den här typen av dokumentärfilmer. Du vet att de inblandade brinner för sin sak, att de talar trots ett skrattande etablissemang bakom ryggen och att de alltid kommer till inspelningen både avslappnade och engagerade.  Du vet också med dig att dokumentärer av den här typen alltid kommer att avfärdas av den stora massan  som ren och skär pseudovetenskap, vinklat och kryddat med flummig, lurig drogromantik. För egen del blir jag mest glad  och upprymd av dessa “nu låter vi forskningen och spiritualiteten hångla i kuddrummet”-filmer (What The Bleep Do We Know? är en given favorit), då de ingjuter mig med en gnutta hopp om en softare och mer angenäm framtid. Det är verkligen inte ett konststycke som alla filmer mäktar med.