The Carter

Handling: Legendariska QDIII snickrar ihop en deal med Lil Wayne om att följa honom med ett närgånget kamerateam under ett år. Premissen är att inga intervjuer kommer att gemomföras, utan den biffen kommer istället externa journalister att fixa. Varför det genomförs på detta märkliga sätt förklaras inte, men om intervjuerna som faktiskt genomförs är något av en fingervisning, skulle jag gissa på att Lil Wayne helt enkelt bara är skitjobbig att intervjua. Ständigt borta på hostmedicin och weed och det där korta uppmärksamhetsspannet som bara riktigt stora artister besitter, utgör inte grundstenarna för en så kallad lyckad intervju. Som substitut för de inställda pratstunderna bjuds tittaren på studiosessioner, livespelningar och allmänt wailande och flexande framför kameran och det är ingen dålig ersättare. Långt ifrån.

Omdöme: Lil Wayne är obestridligt en skön lirare och har lika mycket musikalitet i sin vänstra lilltå som sveriges samlade popscen. Han glider runt med ett ständigt leende på läpparna, snicksnackar lite med sin dotter och spelar sen in ett platina-album på kvällen. Det verkar vara helt normalt för Mr. Carter som bara fortsätter att spela in och spela in medan alla andra bråkar. Jag njuter för fulla muggar, myser och snart är jag helt insnurrad i Waynes World. Det enda bulla med filmen är att man inser hur fattig musik han gör nu för tiden. Jämför du hans gitarrplånkande idag, med guldet som presenteras i filmen kan du nog inte låta bli att fälla en eller annan nostalgisk tår.

2space

 

Advertisements

Ge mig feedback!

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s