Handling: Rutinerad dokumentärfilmare vänder kameran mot sina gamla päron i ett försök att bättre förstå deras 55-åriga, turbulenta och märkliga giftermål. När filmen rullar igång ser vi hur förhållandet ser ut idag – Harold är en mänsklig variant av en soffa, Phyllis är en bitsk dobberman – men vi förstår snart att i ett tidigare liv var det ett annat ljud i Harold-skällan. Han var en dominant och brysk suput, visserligen en flitig globetrotter, men fortfarande en jävla idiot som varken kunde hantera kvinnor eller sprit. Detta var Harold givetvis lyckligt ovetande om, samt att hans fru hade en gift man som älskare i flera år.
Omdöme: En ganska sömnig historia om jag ska vara ärlig, där det enda bestående intrycket är frågan “Varför hänger människor ihop i över femtio år, trots att de uppenbarligen inte tycker om varandra?”. Så alla romantiska 70- och 80-talister som i likhet med mig inte fattar poängen med kärlekslösa förhållanden byggda på lättja, rädsla för ensamhet och skattelättnader är detta en lagom film. För dig som har högre ambitioner än så, rekomenderar jag en liten powernap eller valfri bok.
