Dennis Rodman’s Big Bang in Pyongyang

Handling: När ett före detta NBA-proffs med lätt exhibitionistiska drag, fräcka glitterkepsar och ett riktigt taskigt ölsinne reser till en av världens bullaste diktaturer råkar han i tur ordning: skaffa sig en ny mittbene-bästis vid namn Kim, reta upp sina landsmän till anklagande landsförräderi-nivåer och dessutom avlägga ett löfte om att styra upp en historiskt tveksam basketmatch. Vi befinner oss i slutet av 2013 och Dennis Rodman är ute på ett av sina största och mest ambitiösa tokäventyr någonsin. Målet är att tina upp de något frostiga relationerna mellan USA och Nordkorea genom att flyga in ett gäng avdankade basketvirtuoser till halvön, bjuda på lite spektakulär korgboll och sedan låta de diplomatiska krafterna ha sin gilla gång. På pappret och i Dennis lagom förvirrade sinne är detta en briljant plan, nästintill felfri och om det vill sig riktigt väl kan kanske ett litet norskt fredspris till och med bli aktuellt? Först gäller det dock att få ihop ett tillräckligt stabilt lag, ett lag som håller både på planen och för att ställas till svars av den allt mer förtvivlade, chockade och upprörda världspressen. På det mer privata planet sliter Dennis med sitt alkoholproblem, som helst inte ska bli alltför påtagligt och bångstyrigt bland alla dessa stela och formella nordkoreaner. Redan under den första vändan ut till ön har han haft vissa svårigheter med att hålla sig nykter, anständig och på rätt sida av propagandamaskinen. Men en sak ska gudarna och det kommunistiska partiet veta: det är sannerligen inte lätt att hålla nerverna och ölsuget i schack när alla hatar på en, bara för att man råkade bli kompis med en maktgalen, korpulent och livsfarlig diktator.

Omdöme: Önskar du dig en fördjupad, bakom kulisserna-inblick i det mytomspunna, koreograferade och läskiga landet Nordkorea? Vill du bättre förstå den pågående konflikten mellan Trump och herr Un? Drömmer du om att en dag känna dig mer insatt i det stundande och allt mer ofrånkomliga kärnvapenkriget? Då ska du absolut inte se den här dokumentären. Det här är först och främst en film om Dennis Rodman och hans något naiva syn på världen. Visst, vi får följa med in i diverse olika nordkoreanska gympahallar, blir medbjudna till en rad olika sevärdheter i Pyongyang och vi får dessutom se Kim Jong-Un vinka och fnissa till ett par gånger. Men det är den förutsägbara och snitslade banan som erbjuds och just i det avseendet är filmen rätt sval. Det som istället gör filmen sevärd och får det att hetta till lite är Dennis bräckliga och speciella psyke. Han är mer eller mindre ett vrak under hela filmen, men i takt med att omvärlden vaknar till och undrar vad i helvete han håller på, ökar alkoholkonsumtionen och Rodman tappar mer och mer fotfästet. Spänningen som ligger i luften första kvällen i Nordkorea, med det influgna basketlaget bortbjudna på en välkomstfest, är så tät och obehaglig att hälften vore nog. Dennis är salongsberusad som bäst och blackout-full som värst. Hans gamla basketpolare undrar vad i all sin dar det är som pågår, medan nordkoreanerna sjunger karaoke med gravallvarliga blickar. En avslutande brasklapp är på sin plats. Rodman och Trump känner varandra sedan reality-såpan The Apprentice, så rent teoretiskt finns det en minimalt mikroskopisk liten chans att Rodman räddar världen om ett par, tre år.

3spaceIMDb-icon

 

Advertisements

Skip Stones for Fudge

Handling: I en värld där krig, terrordåd och svältkatastrofer är vardagsmat väljer några att tokfördjupa sig i tragiken, vända på varje sten för att försöka förstå orsakerna bakom kaoset och gör bokstavligen allt i sin makt för att försöka kontrollera känslan av eskalerande och annalkande undergång. Andra kastar smörgås. Vilken av dessa två alternativ som är bäst låter jag vara osagt, men en sak står helt säker – anhängarna av den senare kategorin har garanterat en jämnare och mer regelbunden sömncykel. I den här dokumentären får vi följa den yppersta världseliten i smörgåskastning och trots att startfältet får betraktas som något skralt, kompenserar de upp kvantitetsförlusten med en sjuhelvetes kvalitet när det kommer till personlighet. Det är inga stela civilingenjörer med slipsen i pannan om man säger så. Vi får förmånen att stifta närmare bekantskap med en rödlätt superpatriot som både äger världsrekordet och en automatisk cigarettrullare. Vi lär också känna hans främste utmanare, en sävlig bergshippie som med hjälp av kvantfysik, Pythagoras sats och dammiga VHS-band från Discovery Channel försöker hitta den optimala kasttekniken. Flåsandes i nacken har de två kaststjärnorna givetvis en ungtupp som med svällande biceps och orubblig optimism rör sig allt närmare deras nivåer. Vem som går segrande ur striden och blir inbjuden till den japanska talkshowen ska jag i vanlig ordning inte avslöja, men kan säga så mycket som att det är den mest sympatiske av de tre som ror hem Guinness-diplomet och respekten från de trettiofyra supportar som följer “sporten” slaviskt.

 

Omdöme: Antalet dokumentärer som jag betalat för att ladda ner går att räkna på en trasig handske, och trots att det kanske säger mer om mina suspekta internetvanor än om något annat, är det ändå en stark indikation på att filmerna i fråga är av hög kvalitet och/eller behandlar ett pockande ämne. Den här lilla filmen pröjsade jag trettiofem surt förvärvade riksdaler för och varenda krona känns ytterst välinvesterad. Det är ett lagom smalt ämne, tempot är behagligt lugnt och trots att dramaturgin är den gamla vanliga när det kommer till världsrekorddokumentärer tappar jag aldrig intresset. Karaktärerna är för genuina och uppriktiga för att det ska hända. För första gången någonsin är det en av de vita männen med för mycket fritid som faktiskt reflekterar kring all tid han lägger på sin till synes meningslösa hobby. Det piggar upp. En annan aspekt som skapar frisk fläkt och lite jävlar anamma, är filmens underbara längd. Den här lille räkan till dokumentär klockar in på 44 minuter och jag måste erkänna att det är en helt optimal tidsrymd för ett sånt här putslustigt ämne. Filmskaparna hade kunnat börja intervjua grannar och förvånade arbetskamrater eller snöat in på den franska fysikerns något meningslösa test om de hade velat, men de behärskade sig, la band på sina cineastiska begär och tack vare det blev det en helt perfekt paketerad filmupplevelse.

3spaceIMDb-iconwhut

Rats

Handling: Bredbenta män med stadig blick och noll darr på manschetten berättar med överdriven inlevelse anekdoter om RÅTTOR, djurvärldens allra mest hatade skapelse. Enligt GW-typerna är gnagarna långt smartare än delfiner, ett par snäpp slugare än rävar och det är i stort sett omöjligt att få råttjävlarna att flytta ut ur sina små hålor, när de väl installerat sig och gjort det fint i hallen. Fällor, giftig gas, arseniktoppad ost eller små, små giljotiner – inget biter på de ljusskygga och innovativa ockupanterna hur mycket råttbekämparna än försöker. Emellanåt lyckas anticimex ta kol på ett par, tre oförsiktiga stackare, men morbida nyheter färdas med blixtens hastighet nere i kloakerna och som sagt, råttorna är förvånansvärt gatusmarta och går därför inte på samma pump två gånger. I New York är problemet till och med så utbrett att det bland diskplockare och sysslolösa musikanter viskas om att råttpopulationen numer är lika stor som antalet människor, medan de mer rutinerade sopgubbarna menar att detta är en alltför återhållsam uppskattning. I andra delar av världen ser problemen ungefär likadana ut. Godsägare i England hyr in råtthungriga terrierhundar för att på bukt på problemet, i Kambodja försöker skäggiga äldre män att fånga in dem med hjälp av pinnar och provisoriska nät, i New Orleans köttar man på med gift. Det finns egentligen bara ett ställe där man gått den motsatta vägen, att istället för hat behandla råttorna med kärlek och respekt. I The Tempel of Rats som ligger någonstans i indiens norra delar, bor i runda slängar 25.000 råttor, som alla blir behandlade som kungar tack vare reinkarnationstricket. Resten av världen jobbar aktivt på att utrota den lille smittospridaren, trots Världsnaturfondens pekpinnar och Pixars kulinariska försök att göra den lite mindre avskyvärd.

Omdöme: Precis som många av er därute har jag också plöjt igenom BBC’s finfina produktioner och myst sönder mig till sir David Attenboroughs lena och förtroendeingivande stämma. Dokumentärerna är framför allt pedagogiska, snyggt berättade och du lämnar tv-soffan som en mer upplyst och harmonisk människa. När det kommer till Rats, en produkt signerad Morgan Spurlock och The Discovery Channel, är det inte framtidstro och mindfullness som sköljer över dig, utan ren och skär skräck. PR-teamet bakom filmen har lanserat den under “horrormentary” (horror + documentary = sant) och det är ingen missvisande rubricering, trots det något lökiga i att komma på en ny subgenre. Medan andra djurdokumentärer försöker skapa sympati och igenkänning genom smäktande stråkar, relaterbara konflikter och en lättsam humor, går den här råttdokumentären åt det totalt motsatta hållet och skapar kontakt med tittaren med hjälp av utstuderad skrämseltaktik. Redigering är brutalt läskig, antalet gånger som jag studsade till i min sackosäck vill jag inte ens erkänna och musikpåläggningen är pricket över det skrämmande i:et. Det är som om Morgan och de andra bakom filmen, medvetet har satsat på att utveckla råttfobier för åtminstone en handfull av tittarna och som inte det vore nog har de dessutom hittat den perfekte masochisten för att slå spiken i den här obehagliga kistan. Den rutinerade råttfångaren med 48 år i gamet, har filmmakarna placerat i en mörk källare med en halvslocknad cigarr, där han stirrar in i kameran med ett lurigt leende, samtidigt som han berättar om råttornas benägenhet till kannibalism. Historien verkar mest roa honom, vilket givetvis gör det hela ännu obehagligare.

3spaceIMDb-iconpiratelogo3

Tickled

Handling: När en sprallig journalist från Nya Zeeland trillar över ett youtubeklipp med den magiska titeln “Competetive Endurance Tickling” inser han direkt att ämnet är perfekt för hans målgrupp. Tidigare i karriären har han nämligen briljerat i konsten att få morgontrötta kiwisar att glömma bort sina amorteringslån för en stund genom att bjuda dem på skruvade historier om pensionärsbrottning, underklädesfrukt och nyktra dartspelare. Professionell uthållighetskittling kommer sitta som en liten keps. Han slänger snabbt upp en raljant text på sin blogg och det tar omedelbart fart i delningskarusellen. Nya Zeeländarna sprider texten som om Flight of the Conchords tredje säsong trots allt blir av eller att rugby stryks ur OS-programmet. Ett par obskyra podcasts borta i staterna plockar också upp nyhetsbollen. På kvällen ett par dagar senare, när journalisten slutligen stänger av sin smartphone känner han sig stolt som en ironman-löpande tupp. Han kan knappt vänta på att få komma tillbaka till jobbet för att leta reda på nästa tokroliga scoop. Morgonen efter hittar han dock ett märkligt litet argt mail i inkorgen och den sköna varma känslan i magen från gårdagen byts genast ut till en obehaglig, svart stressklump. Någon som kallar sig Debbie och som påstår sig vara VD för företaget som anordnar kittlingstävlingarna, ber honom med omedelbar verkan att sluta rapportera om den här unga oskyldiga sporten, annars kan han vänta sig saftiga stämningar både i hemlandet och i USA. Vad fan är nu detta? tänker journalisten. Kan man inte göra sig lustig på andra människors bekostnad längre? Efter att ha munhuggits med Debbie i ett par veckor, mottagit fler stämningshot och dessutom fått besök av tre aggressiva jurister inser han dels att kärringen är skogstokig och dels att den på ytan oskyldiga sporten inte alls är så ofarlig som den först verkade. Tillsammans med en lite mer luttrad journalistkollega flyger han därför till L.A. för att leta reda på tanten, be henne sluta med all form av utpressning och en gång för alla få svar på varför hennes kittlingsvideos inte kan skojas eller rapporteras om.

Omdöme: När jag ploppade ner min beniga röv i den gamla sackosäcken såg jag fram emot att få vila ögonen på en lättsam, rolig dokumentär om en lite konstig, ny fritidssysselsättning. Jag är själv en extremt kittlig individ och tänkte att här har vi en lagom soft sport som kanske kan bli min en dag. Det dröjde dock inte många minuter innan mina drömmar om utöva denna professionell sport i vadderade kuddrum fullständigt krossades. Tickled är inte en behaglig odyssé över människor med för mycket fritid, den är ett nattsvart utställning om människans mörkaste sidor. Maktmissbruk, utpressning och perversioner. Trots att filmen alltså borde kategoriseras under nagelbitande thriller istället för i feel good-hyllan, är det en fantastisk dokumentär som griper tag i dig, kittlar dig i armhålorna och under fotsulorna samtidigt och som aldrig släpper taget om dig, hur mycket du än försöker slingra dig. För er som är väl verserade inom gotcha-genren finns här dock ett par slitna grepp som hade kunnat utlämnas helt (tvångsbehovet av att fånga “boven” på film för att ge tittaren en känsla av avslut, de knastriga telefonsamtalen med irriterade sekreterare, de illa dolda stoltheten över sina dolda kameror) men förutom dessa små irritationsmoment bjuds på det spänning i världsklass var och varannan minut. Jag vill också passa på att dra en lans för kittlingsfetischisten från Florida som är en frisk fläkt av ärlighet och brutal uppriktighet, och som förgyller dokumentären med sin blotta närvaro. Avslutningsvis konstaterar jag att det är ett märkligt sammanträffande att Nya Zeelands rugbylag (ni vet dem som får sina motståndare att skita knäck genom sin aggressiva haka-dans) använder sig av en fjäder i sitt landslagsemblem. Samma symbol som varje “kittlingsgubbe” med självaktning tatuerar in för att visa att de går igång på att binda fast unga och snygga pojkar och kittla dem till döds.

IMDb-iconpiratelogo3

 

Man vs. Snake

Handling: Den 17:e januari, 1984, stegar Tim McVey in på sin lokala arkadhall med pannan full av klämfärdiga finnar, ett pubertetssvajigt vibrato och en 25-centare i fickan. Borta i hörnet vid den gamla popcornmaskinen står några kids och häckar, så han hasar bort i sina nerfläckade mjukisbrallor för att se vad allt hallaballoo ska vara bra för. På en pall framför det nya arkadspelet Nibbler – en förhistorisk variant av Nokias kultklassiker Snake – ser Tim ett litet malligt fullblodsproffs som demonstrerar hur den virtuella ormjäveln ska tämjas. Tim pallar inte med sånt. Den arroganta inställningen, själva fräckheten att rida in på hans territorium, hockeyfrillan; allt detta driver den unge McVey till ett vansinne så ursinnigt att han knyter näven i fickan och tyst för sig själv lovar att krossa Kalle Stropps rekord oavsett vad han skrapar ihop. Han är stressigt medveten om att Nibbler är bland de första arkadspelen att erbjuda sina reflexsnabba användare möjligheten att krossa miljardspärren på high score-tavlan och han har minst lika klart för sig vilken prestige som kommer tillfalla världens första niosiffriga rekordhållare. Visserligen krävs det att man måste sitta uppe och manövrera en hetsig orm i 45 timmar i sträck (ingen pausknapp på den tiden, kära 90-talist), men med ett par liter Jolt-Cola under västen, några nävar sockervadd och lite tonårshormoner i blodbanan kan det säkert gå vägen ändå. När det influgna proffset snöpligt nog tvingas avsluta sin runda i förtid på grund av ett tekniskt fel ser Tim sin stora chans att skriva in sig själv i historieböckerna. Trots lite strul de första timmarna – en irriterande hund, Suzy D’s gasiga mage, en städare på väg att dra ut kontakten! – reder Timpan ut situationen som den ormtjusare han faktiskt är. Dessa potentiella faror stärker bara det lilla spelmonstret; fyrtio timmar senare har han gjort det omöjliga: han är den första att höfta in över en miljard poäng på ett arkadspel! Själva dokumentären handlar om den nu lite mer tjockmagade och tunnhåriga Tim McVey som i vuxen ålder försöker sno tillbaka rekordet och lite av sin heder. Inte lika glamoröst som den första bragden kanske, men minst lika nervkittlande och hjärtvärmande.

Omdöme: För den som inte kan se sig mätt på arkaddokumentärer och parafraserar King of Kong lika ledigt som valfri Boråsare reciterar Farbror Barbro eller Veiron i Ottan, måste givetvis också vila ögonen på denna julmustiga dokumentär. Man vs Snake kommer definitivt tillhöra tevespelsdokumentär-kanon inom ett par år och ska du ha någon som helst trovärdighet i hetsiga Pac Man- och Donkey Kong-diskussioner gäller det att känna till historien om den första high score-miljardären. Dessutom kommer du få en utmärkt inblick till “långdistanslöparna” bland världsrekordhållarna. De är absolut inte lika strålkastsökande som säg en Billy Mitchell (USA-slipsen i trailern här ovan), utan håller gärna en lite lägre profil, vilket gör att sympatin och medkänslan per automatik ökar. De känns mer mänskliga helt enkelt och deras världsrekord verkar inte fullt lika ouppnåeliga som de utomjordiska Tetris-tokarna. För er andra som inte blir lika hårda/blöta i brallan av tanken på arkaddokumentärer finns här gott om julgodis som har mer allmänmänskliga kvaliteter. Tims tålmodiga fru som gör sitt yttersta för att gubbjäveln inte ska deppa ihop totalt mellan misslyckanden är en sann hjälte som inte ens det kallaste hjärtat kan låta bli att berörd av. Sekvensen när hennes perfekt tillagade mac and cheese får Tim att återta kontrollen av sina dallriga nerver och därmed återigen styr den bångstyriga ormen med järnhand är altruism i sin renaste form och borde ingå som obligatorisk kurslitteratur på alla praktiska filosofikurser värda sitt namn. Avslutningsvis vill jag slå ett slag för scenen när Tims långväga släktingar kommer insläntrande för att ge sitt stöd under ett av världsrekordförsöken. På pappret verkar det som en briljant idé, men det dröjer inte länge förrän Timpan lackar gärnet på sina mobilpratande och hundgullande familjemedlemmar. Så här i juletider lär igenkänningsfaktorn vara tämligen hög.

3spaceIMDb-icon

Hopptornet

Handling: På en cocktail bestående av klorvatten, varma chips och plockgodis ska ett gäng gladlynta göteborgare med illasittande badkläder och allmänmänskliga skavanker göra ett svanhopp, en “brolinare” eller en klasssisk kanonkula från tio-meters-tornet. Givetvis filmas spektaklet i superduper slowmo HD, med 4K-mickar och dolby / bang oloufsen set-up på puffskydden, så oavsett om det är en Ulrika Knape-wannabe som sätter en mollbergare med perfekt mängd mos eller en stel pinne som hopp-ångrar sig nerför tornet som en bakbunden fågelskrämma, får vi som tittare möjlighet att studera varje liten betydelselös detalj i BluRAY 2160-upplösning. Vem av de här vinterbleka spårvagnsåkarna som kommer att backa ur, bli förnedrade och tvingas till poolvärldens “walk of shame”, utvecklas snabbt till en dramatisk följetång i världsklass. Kan det vara så att förekomsten av tatueringar / lovehandles / synliga ådror / skåpsnyckel runt fotleden avgör om personen är en akrofob eller ej? Med Sherlock Holmes mentala badmössa på knoppen blir detta plötsligt den viktigaste frågan i ditt liv. “Mimiken, kroppsspråket och byxmodellen säger ju att den här jäveln bangar ur, men tålängden, underhudsfettet och hårfärgen pekar år andra sidan på en perfekt salkov…” Oavsett om du knäcker koden eller får fortsätta att famla i blindo så har du femton härliga minuter av mentala överläggningar, personliga triumfer och kallsupar framför dig. Nu hoppas vi bara att gänget bakom filmen fortsätter att dokumentera även de andra förnedringssporterna. Jag tänker naturligtvis främst på brännboll, yenga och hela havet stormar.

Omdöme: Korta dokumentärer lämnar mig ofta med kurrande mage, en avbruten salivproduktion och blåa bollar. Den här lilla powernapen till dokumentär har dock den totalt motsatta effekten på mig. Jag känner mig mätt och belåten, jag har lärt mig allt jag tycks behöva veta om hopptornshoppande och jag kommer kunna dö lycklig med vetskapen att folk ser ut som fullständiga idioter när de är skrämda för sina liv. Hur de klordoftande käraktärerna tar sig an utmaningen och talar sig själva nerför stegen eller ner i poolen är filmens stora behållning. För den som är väl verserad inom psykolgins undervegetation finns det många guldkorn att zooma in på. Självförnekelse, projicering, stockholmssyndrom. Till och med ett par vattentäta fall av kung O’s mamma kn*llar-komplex för den som har ögon och öron med sig. När folk som är vettskrämda trycks upp mot en mental vägg (tv-team, störiga färdighoppade polare osv etc) är alla förmildrande medel givetvis tillåtna. De skyller på badbrallorna, sin uppväxt, medfödda hjärtfel. Varför de inte vågar erkänna att de är lite smårädda och påväg att skita påskgodis, går bortom min förståelse, men men. Exakt varför du kommer att uppskatta filmen har jag varken ork eller kreativ juice av snickra ihop just nu. Men varför inte avvara femton ynka minuter, avgör för dig själv och återkom via fax eller msn.

svtplay

The Swedish Theory of Love

Handling: I ett avlångt litet svennebananland i de nordligaste delarna av Europa bor det fullt av introverta, ljusskygga nickedockor som inte vill något annat än att hålla sig på sin kant. All vaken tid spenderas därför ensam i den egna, trånga lägenheten, där de äter färdiglagade rätter, tuggar i sig finska pinnar och stirrar sig blinda på olika typer av skärmar. Den sociala interaktionen utanför hemmets trygga vrå sköts helst under ordnade, civiliserade förhållande (spinningpass, bokcirklar, bullrunkarsessioner osv.) och ska det tvunget munhuggas medborgare emellan så bör längden på kommunikationen hållas så kort som det bara går. Varför det har blivit så här tokigt, är svårt att veta exakt, men enligt en polsk sociolog och den här dokumentärfilmsmakaren är ökad jämnställdhet, sociala skyddsnät och det stora individualiseringsprojektet de största bovarna. Singeltjejerna som väljer att inseminera sig med hjälp av danskt, nedfrusen sperma; tunnelbanan där morgonzombisarna gör allt för att undvika ögonkontakt; Findus Jultallrik. Alla är de klockrena exempel på hur välfärden och lika lön för lika arbete förvandlat en “go’ och glad kexchocklad”-befolkning till en armé av dystra ensamseglare. För att riktigt banka in budskapet om att svenskar är VÄRLDENS mest miserabla och avskärmade folk får vi träffa de som jobbar med att ordna upp dödsbo där ingen anhörig går att hitta. Ofta handlar det om riktigt nattsvarta människoöden där folk legat döda i sina lägenheter i ett par tre år utan att upptäckas och där till slut en omänsklig odör fått brevbärarna att heja till. Filmskaparna förklarar det hela med att ingen lånar socker av sina grannar längre, att vi bara harvar på i våra små hamsterhjul och ger dessutom autogiro-funktionen en liten känga när de ändå är i farten. Som grädde på moset i denna rättegång mot den svenska ensam- och stelbenheten får vi träffa en SFI-klass där läraren pedagogiskt förklarar svenskarnas utomjordiska och nästan obehagliga personlighetsdrag genom olika tidstypiska ord. “Särbo” säger läraren och klassen skakar oförstående på huvudet, “särbo” försöker hon igen, men ingen fattar. När hon till slut förklarat att det handlar om två människor som älskar varandra, men som ändå väljer att leva var för sig, viker sig klassen dubbelt och kiknar av skratt. Ridå. Game Over. Schack och matt.

Omdöme: Ska ni titta på den här finfina filmen rekommenderar jag å det grövsta att ni gör det i grupp, med er bättre hälft eller åtminstone tvingar med en gammal barndomskompis till biografen. Att gå på premiären ensam, omringad av mysiga hångelpar och dessutom be hela rad tre att ställa sig upp för att komma till din plats är inget jag kan rekommmendera så tillvida du har en fetisch för socialt obekväma situationer. Filmen är å andra sidan väldigt underhållande, att se danska torsos sitta och runka i ett sterilt rum är roligare än du kan tro, så jag skulle inte vänta allt för länge på dvd-utgåvan eller den oundvikliga premiären på svt play om jag vore dig. Filmens främsta behållning är de existensiella frågor som väcks, alla vet att livet som levs just nu, där varje man och kvinna krigar för att förverkliga sig själv och sina drömmar bara är ett litet luftslott. Att vi sitter på the interwebz och boostar varandra, medan interaktionen i det verkliga livet bara går trögare och trögare är frågor som vi måste förhålla oss till. Där kommer dokumentären verkligen till sin rätt. Det som är halvnegativt med filmen är den något ensidiga framställningen av “den svenska ensamheten”, bevisföringen är emellanåt lite väl tunn och försöken att nyansera debatten är nästan skrattretande. Det finns inga krav på att dokumentärfilmer ska hålla samma neutralitetskrav som säg en akademisk avhandling, men när motpolen till att sitta inlåst i sin lägenhet och maratonkolla på netflix-serier består av ett gäng trädkramande medelklassbarn turned hippies som ligger i en ormgrop och kittlar varandra, blir det lite väl tillrättalagt. Jag fattar vart filmmakarna vill komma, men ge mig något mer verklighetstroget att förhålla mig till än weedrökande scout-sekter, det blir mer utmanande på så sätt. Avslutningsvis vill jag slå ett slag för läkaren nere i Etiopien som borde få en egen halvtimmes-dokumentär. Han är lite halvdryg emellanåt, men om det är någon av karaktärerna som förtjänar en spin-off serie så låt för guds skull bli honom.

3spaceIMDb-icon